Det är en utdragen humanitär katastrof, ett folkmord och en etnisk rensning som utspelar sig framför våra ögon. Över 60.000 palestinier har mördats, varav minst 20 000 uppskattas vara barn. Israel har jämnat hela Gaza med marken. Det finns inga helt fungerande sjukhus i Gaza, det saknas mediciner och sjukvårdsutrustning för att behandla patienter och bedriva sjukhusens generatorer. Journalister, FN-arbetare och barn används som måltavlor och svält används som vapen. Det vi bevittnar är en och humanitär tragedi och katastrof som enkelt kunde ha bekämpats, om bara omvärldens makthavare hade värdesatt palestinska liv före makt & pengar.

Barnen i Gaza är skadade, hungriga, sjuka, uttorkade, utmattade och svårt traumatisera. Bara under juli har det rapporterats om 74 dödsfall relaterade till undernäring. Men att säga att Gaza svälter är missvisande. Låt oss förtydliga att det är Israel svälter ut Gazas befolkning genom att stoppa inträde av humanitära förnödenheter att ta sig in till Gaza. Hjälpen är lättillgänglig och nära. Hundratals lastbilar fyllda med humanitära förnödenheter står väntades i gränsövergången, bara några kilometer bort, men dessa stoppas av Israel. Som min kusin sa häromdagen ”de är så pass nära att vi nästan känner doften av maten som finns lastade i bilarna”. 

Det värsta tänkbara scenariot av svält råder just nu i Gaza. Hela Gaza står inför den högsta risknivån, 5 som innebär katastrofal risk för svält. Bilderna på undernärda, utmärglade BARN, med utstickande benknotor och kindben, med en tomhet i blicken och trötthet bakom ögonen blir bara fler och fler. Barn, äldre, sjukvårdspersonal som plötsligt kollapsar i gatorna till följd av undernäring är ingen ovanlig syn i Gaza just nu.

Att Gaza står inför den högsta risknivån innebär att svälten kommer att ge permanenta skador i både hjärnan, musklerna, skelettet och förmåga att växa. Människor kommer att få bestående skador, och många kommer att dö. När maten väl når dem kommer deras kroppar sakna förmågan att hantera den, eftersom de har varit utan mat så länge.

Matutdelningssystemet i Gaza har blivit en dödsfälla. Över tusen hungriga och desperata palestinier har skjutits till döds av israeliska drönare och granater vid hjälpstationerna, i väntan på att få mat. Som i ett avsnitt av ”Squid game” utsätts palestinierna för förnedring och tvingas att välja mellan svält och att riskera sina liv för lite mat. Att använda svält som vapen är ett brott mot mänskligheten. Det är en tydlig metod som Israel använder för att påskynda folkmordet av palestinierna och uppnå sitt slutgiltiga mål: att ockupera Gaza.

Förra veckan hade jag ett samtal med sjuåriga Aya i Gaza som jag hjälpt via våra insamlingar. Med förvånansvärd lättsam ton i rösten frågar hon mig, och jag citerar ”khalto Norhan, vad tror du vi dör först av, hunger eller bomber? Jag föredrar bomber. Jag vill bara inte lämnas föräldralös, utan jag vill helst dö tillsammans med hela min familj”.

Sjuåriga Aya har redan accepterat det hon som hon är övertygad om är hennes öde, att dö. Utfallet av detta helvete kan omöjligen vara något annat. Istället för att dagdrömma med glädje om att äntligen få börja skolan, att leka med sina vänner tänker Aya på vilken hur hon vill dö, vilken död som är minst smärtsamt. När Aya fick vetskap om att jag skulle hålla ett tal under dagens demonstration bad hon mig att framföra hennes berättelse, som även speglar varenda barns kamp och lidande i Gaza just nu. Jag vill att varenda en av oss föreställer oss att vi är Aya.

”Mitt namn är Aya, jag är sju år gammal. Jag bor i ett tält tillsammans med min mamma och tre syskon. För två år sedan bodde jag och min familj i ett hus i Jabalia. Vårt hus bombades när jag och min familj sov. Ett kraftigt ljud, ett bländande ljus och sen bara mörker. Det enda jag minns var den outhärdliga smärtan, att jag skrek och inte kunde röra min högra arm. I sjukhuset sa läkarna att de tyvärr inte kunde rädda min arm. Min arm kommer jag aldrig få tillbaka. Den är borta.
Min treåriga bror låg begravd under rasmassorna. Under flera dagar kunde mina föräldrar höra hans rop på hjälp ”sa3deni yama, sa3denia yama, hjälp mig mamma, hjälp mig mamma”, Med bara händer och spadar försökte mina föräldrar och människorna i grannskapet att få ut min bror från rasmassorna. Mina föräldrar berättade att lillebrors rop på hjälp bara blev svagare och svagare, tills de till slut inte hörde honom längre. Min lillebror var borta, hans livlösa och vackra kropp ligger fortfarande begravd under rasmassorna.
Jag saknar min lillebror varje dag. Jag saknar hans skratt. Jag saknar hur han brukade somna bredvid mig när han var rädd. Nu är det jag som är rädd hela tiden, men han är inte här. Allah yerhamak ya a5oji.
Nu bor vi i ett tält på en lerig plats där det är kallt på natten och varmt på dagen. Det här är fjärde gången vi tvingats flytta. Vi hör ljudet av flygplanen och bomberna varje dag. Ibland faller de nära och andra gånger långt bort. Varje gång jag hör en bomb avfyras tänker jag: kommer det att vara vår tur denna gång? Kommer nästa Janaza (begravningsbön) i grannskapet att hållas för mig och mina syskon? Jag drömmer mardrömmar varje natt, men inget är värre än verkligheten jag vaknar till.
Jag och mina syskon är alltid hungriga. Det finns nästan ingen mat. Vi dricker saltvatten för att överleva. Min pappa, Said, var min förebild och hjälte. Han brukade bära mig när jag var trött och när bomberna föll som värst brukade pappa försöka få oss att glömma rädslan. Han gjorde roliga röster, låtsades att vi var på äventyr – allt för att vi skulle glömma bort den skräckfulla verkligheten utanför tältet.
För tre veckor sen blev han skjuten i kön, när han skulle hämta mat åt oss. En israelisk soldat sköt honom i bröstet, i handen hade han ett paket vetemjöl. Jag väntade länge på att han skulle komma hem med vetemjölet i handen, men varken han eller mjölpaket kom fram. Jag önskar att jag aldrig hade sagt till min pappa att jag var hungrig.
Jag vet att det är fel att önska döden. Men jag vill inte leva längre. Mamma säger att det i paradiset varken finns hunger eller bomber som faller ner över oss. I paradiset är man alltid glad och man kan till och med få vilken måltid man önskar sig. Och där får jag kanske hålla min lillebror och pappa igen.
Jag vill bara få vara ett barn. Jag vill inte känna hunger. Jag vill kunna sova utan att hoppa till av ljudet av bomberna. Jag vill rita med båda händerna. Jag vill inte höra fler ropen under rasmassor. Jag vill inte se fler mammor gråta."

Aya är en av 1.1 miljoner barn i Gaza som lever i en konstant skräckfilm, där de väcks till ljudet av bomberna och lägger sig till sängs hungriga. Barnen i Gaza har berövat sin mest grundläggande rätt – rätten att få vara barn. Istället tvingas många barn axla vuxenansvar –att försörja sina familjer, att leta med desperation efter mat och vatten, och att bära en oro som inget barn borde behöva känna. Den trygghet, stabilitet och framtidstro som varje barn har rätt till har brutalt berövats från dem.

Och så Amir. Barfota och hungrig, promenerade han 12 kilometer för att nå närmaste hjälputdelningspunkt i Gaza. Med trasiga kläder, hängandes över sin utmärglade kropp, kysste han (som ni ser på bilden) en volontär i handen och tackade honom för att ha fått en halv påse ris och linser. När han vände ryggen för att bege sig tillbaka hem, avfyrade israeliska styrkor tårgas, elgranater och kulor mot folkmassan. Amir sprang allt vad han kunde, men dödades på plats efter att ha blivit skjuten i brösten. Att behandla barnpatienter med kulor i brösten och i huvudet har blivit en normaliserad vardag för sjukvårdspersonal i Gaza.

Medans våra politiker fortsätter försvara det oförsvarbara och vägrar kalla Israels folkrättsbrott för vad det egentligen är – gör israeliska ministrar öppna uttalanden där de med stolthet berättar om deras plan att fullständigt tömma palestinier genom folkfördrivning och etnisk rensning. Israels ministrar är tydliga med sin intention att fullständigt ödelägga hela Gazaremsan, och våra politiker tittar passivt på medans detta förverkligas. Sverige är det enda EU-landet som fryst biståndet till FN:s hjälporganisation på plats i Gaza, och samtidigt fortsätter deras handelsavtal med Israel.
Sverige, den dagen kommer att komma, där vi med skam kommer att ställas till svars för vår medhjälp till det pågående folkmordet mot palestinierna. I en digitaliserad värld, där vi i realtid kan följa Israels krigsförbrytelser kan vi inte säga att vi inte visste. Vi kräver att Sverige fryser handelsavtalen med Israel omgående, för att sätta press på Israel att stoppa folkmordet av palestinierna och släppa in nödhjälp till Gaza.

Sverige har länge haft en tydlig och viktig röst i världen – en röst för fred, en röst för frihet, en röst för demokrati och folkrätt. Den passivitet våra politiker visat under vår tid största katastrofer, är misslyckande för allt vad humanitet står för. Kristersson? Att stå upp för ”alla människors frihet” innebär inte att vi väljer ut vilka människor vi tycker mest synd om, utan det innebär att vi konsekvent förhåller oss till universella rättigheter och kallar folkmord vid dess rätta namn. Det är dags tala klarspråk – civila skall aldrig användas som måltavlor, svält skall aldrig användas som vapen och ockupation kan aldrig vara fred.

Att stå upp för Palestina innebär att stå upp för rättvisa. Att stå upp för Palestina innebär att du står upp för människors rätt att leva ett liv i frihet, utan att känna hunger och se fallande bomber. Att du står upp för Palestina innebär att du står upp för humanitet, att du står upp för mänskliga rättigheter, för barns rättigheter. Att du står upp för Palestina innebär står att du upp min familj i Gaza och varenda palestinier som lever under ockupation, bakom instängda murar. Att stå upp för Palestina innebär att står upp för varenda en i världen som är förtryckt. Att stå upp för Palestina innebär att du står upp för varje barns rätt att gå i skolan, varje barns rätt att få den sjukvård, vatten och mat de behöver utan bli skjutna  till döds. Mina vänner, när du står upp för Palestina, står du inte bara upp för ett folk. Du står upp för hela mänskligheten.

Vi kommer att fortsätta kämpa för Palestina, fram tills barnen i Gaza hör ljudet av kvittrande fåglar istället för fallande bomber. Ingen av oss är fri, förrän Palestina är befriat.