För många i vår stad är situationen i Gaza inte en utrikespolitisk fråga. Det handlar om anhöriga som dödats, vänner som skadats, familjehem som raserats och kvarter som utplånats. Det handlar om att konstant vänta på livstecken från människor man älskar, bland även dödsbesked. Vittnesmålen är många och starka hos Uppsalas Palestinier, det som saknas är mottagare att ta emot dem, personer som lyssnar och agerar.

I Uppsala lever människor som varje dag går till arbete, studier och skola, samtidigt som deras närmaste befinner sig i en brinnande krigszon. Många beskriver det som att leva här med hjärtat där. Att vara fysiskt i trygghet, men mentalt i ständig beredskap, alltid livrädda att motta ännu ett dödsbesked. Det är inte en symbolfråga. Det är en konkret belastning på människors psykiska hälsa. Långvarig oro för nära anhöriga i krig leder till stress, sömnsvårigheter och koncentrationsproblem. När detta drabbar många i en stad blir det en lokal folkhälsofråga.

Barn i Uppsala lever med kriget i sina klassrum. I Uppsalas skolor finns barn som har familj i Gaza. De följer nyheter i realtid. De hör vuxnas samtal. De bär på frågor om liv och död. Vissa av dem har själva upplevt krig i Gaza, trauman väcks igen och återupplevs på nytt. Barnkonventionen är svensk lag. Den kräver att barnets bästa beaktas i alla beslut som rör barn. När barn lever med konstant oro för anhöriga i krig behöver skolor och elevhälsa vara rustade att möta det. Det är inte en politisk hållning. Det är ett rättsligt ansvar. Även är finns berättelser från våra barn, hur dem tystas i sina förskolor och skolor, de får inte leka, prata eller uttrycka sig kring Palestina. Ingen fångar upp och hanterar det dem bär på. Tystnaden talar.

Universitetens ansvar kan inte vara neutralt. Uppsala är en av Sveriges främsta universitetsstäder. Akademin bygger på respekt för mänskliga rättigheter, internationell rätt och människors lika värde. Det innebär ett ansvar att fortlöpande pröva internationella samarbeten mot dessa principer. Akademisk frihet innebär inte värdeneutralitet inför brott mot internationell rätt. Tvärtom kräver den självständigt omdöme och etisk konsekvens.

Politiskt ledarskap prövas när det är svårt. Våra lokala politiker talar ofta om barns rättigheter och allas lika värde. Dessa principer gäller universellt. De kan inte begränsas av geografi eller politisk bekvämlighet. Att tydligt stå upp för internationell rätt och skyddet av civila är inte utrikespolitik. Det är en del av Sveriges rättsliga och demokratiska åtaganden och därmed också en lokal angelägenhet när människor i vår stad påverkas direkt.

Vad kan göras här och nu?
Det finns konkreta lokala åtgärder:
• inkludera krigsdrabbade diasporagrupper i kommunens folkhälsoarbete
• säkerställa att skolor har kunskap och resurser för att möta barn med anhöriga i krig samt barn som direkt eller indirekt upplevt krig
• skapa strukturerade dialogforum i samverkan med civilsamhället
• föra en transparent diskussion om hur lokala institutioner säkerställer att deras samarbeten är förenliga med internationell rätt

Detta är inte symbolpolitik. Det är ansvar. För många Uppsalabor handlar det om att leva här med hjärtat där. Om att försöka fungera i vardagen medan ens familj lever under bomber. Det är en realitet i Uppsala. Och den kräver mer än tystnad.