Palestina 1890–1948: Kolonialism, sionism och förloppet fram till Nakba

Den sionistiska rörelsen och den brittiska koloniala ambitionen:

Samtidigt som det palestinska samhället utvecklades, växte en helt annan rörelse fram i Europa. Theodor Herzl och andra tidiga sionister såg en lösning på Europas antisemitism i skapandet av en judisk stat. Valet föll på Palestina, av historiska och religiösa skäl. Man började organisera invandring och köpa (men ofta ta över) mark, -ofta utan att ta hänsyn till den befolkning som redan levde där.

Första världskriget 1914-1918 blev startskottet för en dramatisk förändring. Storbritannien hade egna imperie-intressen i Mellanöstern, framför allt att skydda Suezkanalen och vägen till Indien. Den 2 november 1917 utfärdade den brittiska utrikesministern Arthur Balfour en kort deklaration i form av ett brev till Lord Rothschild, en ledande brittisk sionist. Detta är den enskilt viktigaste händelsen i vår berättelse. I deklarationen stod att regeringen "ser med välvilja på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina".

Vad var de brittiska motiven? Det handlade inte om känslor för judarna. Det var ett viktigt
geo-strategiskt drag. Man ville vinna stöd från judiska grupper i kriget, och efter kriget skapa en allierad buffertstat som skulle säkra imperiets intressen.

Notera att man, i deklarationen, skrev "nationellt hem" och inte stat. Detta var medvetet vagt för att inte skrämma den arabiska befolkningen, men den långsiktiga målsättningen bland sionistledare som Chaim Weizmann var tydligt en stat. Den andra delen av deklarationen, som skulle skydda de "icke-judiska samhällenas" rättigheter, blev i praktiken en tom paragraf.

Under mandatets första år, mellan 1917 och 1929, ökade den judiska andelen av befolkningen från cirka 7% till 17,6%. På 1930-talet, med nazismens framväxt i Europa, accelererade invandringen dramatiskt och 1936 utgjorde judiska immigranter nästan 30% av befolkningen.

Cirka 3% av marken köptes upp, ofta från frånvarande markägare, och de palestinska bönder som i generationer brukat jorden drevs bort. Zionistiska institutioner som Jewish National Fund köpte mark för att göra den till "judisk egendom" för all framtid, där palestinier inte fick arbeta. Det mesta tog de över med våld och konspiration - speciellt det som ägdes av det Osmanska riket (det som då kallades för Miri).

Politiskt och diplomatiskt motstånd:

Palestinierna var långt ifrån passiva offer. De reagerade omedelbart och på flera nivåer.

Redan från början organiserade sig palestinierna. Man skapade kristna-muslimska föreningar och höll nationella kongresser. Mellan 1921 och 1922 skickade man flera delegationer till London för att försöka övertyga britterna om att ändra sin politik, men man blev ignorerad. Man försökte spela det diplomatiska spelet, men motståndaren var både mäktigare och ovillig att lyssna.

När diplomatiska vägar misslyckades, kokade frustrationen över i våldsamma utbrott. Redan 1920, 1921 och 1929 skedde sammandrabbningar. Det nådde sin höjdpunkt i det stora arabiska upproret 1936–1939. Detta var en omfattande nationell revolt mot den brittiska kolonialmakten och den sionistiska invasionen. Det innefattade en generalstrejk, civil olydnad och väpnade angrepp.

Det är viktigt att förstå att motståndet var brett. Det drevs inte bara av radikala grupper. Det inkluderade bönder som vägrade flytta från sin mark, intellektuella som skrev tidningsartiklar, kvinnor som organiserade bojkotter, och politiska ledare som försökte förhandla. Det var ett helt folks reaktion på en existentiell kris.

Arabiska revolten i Palestina 1936–1939:

År 1930 skedde händelser som senare kom att få stor symbolisk betydelse i det palestinska kollektiva minnet. De tre aktivisterna Fuad Hijazi, Atta al-Zeer och Mohammad Jamjoum anklagades av de brittiska mandatmyndigheterna för att ha deltagit i våldsamheterna under oroligheterna i Palestina 1929. Rättegångarna kritiserades av många samtida observatörer som menade att det var en ojämn rättstillämpning och för att domarna byggde på svag eller indirekt bevisning. Palestinier dömdes hårt, medan andra inblandade i våldet ofta inte straffades lika strängt.

Avrättningarna av Fuad Hijazi, Atta al-Zeer och Mohammad Jamjoum väckte starka reaktioner – inte bara i Palestina utan i stora delar av arabvärlden. Spänningarna kulminerade i Arabiska revolten i Palestina 1936–1939, ett omfattande uppror mot både det brittiska styret och den sionistiska expansionen.

Upproret slogs ner blodigt, men det visade på djupet av det palestinska motståndet. Efter det var det palestinska samhället politiskt och militärt försvagat och i stort sett utan ledning. Samtidigt var den sionistiska rörelsen starkare än någonsin och hade byggt upp en effektiv militär terrororganisation som kallades Haganah.

Förberedelserna för Nakba och slutet på mandatet:

Efter andra världskriget var Storbritannien utmattat och kunde inte längre hantera konflikten. Man överlämnade frågan till FN, som 1947 röstade för en delningsplan. Planen gav den judiska minoriteten (som var ca 33% av befolkningen) 56% av landet, inklusive det bästa jordbrukslandet.

Palestinierna förkastade planen, medan sionistledarna accepterade den. När britterna drog sig tillbaka våren 1948, inledde sionistiska styrkor en offensiv (Plan Dalet) för att rensa ut palestinier från det territorium som tilldelats den blivande judiska staten. Det var då Nakba ägde rum - över 750 000 palestinier drevs på flykt eller fördrevs från sina hem, och hundratals byar avfolkades och förstördes.

Sammanfattning:

Sammanfattningsvis kan vi se att perioden 1890–1948 präglades av en systematisk process där en kolonial makt, Storbritannien, allierade sig med en europeisk kolonialrörelse - sionismen, för att omforma ett land och förtränga dess ursprungsbefolkning. Det palestinska samhället var inte passivt, utan ett levande samhälle med en stark identitet som gjorde motstånd på alla tänkbara sätt – diplomatiskt, politiskt och militärt. Men det stod inför en övermakt -en allians mellan ett världsimperium och en välorganiserad och målmedveten nationell rörelse.

Nakban 1948 var resultatet av decennier av planering, samarbete och kolonial politik.

Källförteckning:

• Rashid Khalidi (2020). The Hundred Years’ War on Palestine: A History of Settler Colonialism and Resistance, 1917–2017.
• Ilan Pappé (2006). The Ethnic Cleansing of Palestine.
• Benny Morris (2004). The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited.
• Walid Khalidi (1992). All That Remains: The Palestinian Villages Occupied and Depopulated by Israel in 1948.
• Avi Shlaim (2000). The Iron Wall: Israel and the Arab World.
• Balfourdeklarationen (1917).
• Nationernas Förbund (1922). Mandate for Palestine.
• Förenta nationerna (1947). FN:s delningsplan för Palestina (Resolution 181).
• Institute for Palestine Studies – artiklar och arkivmaterial om mandatperioden och Nakba
• UNRWA – historiskt material om palestinska flyktingar
• British National Archives – dokument från brittiska mandatstyret
• Bilderna kommer ifrån Institute for Palestine Studies, The Library of Congres och The Public Domain Image Archive