1967 till idag: ockupationens system

För många av er är konflikten svår att förstå. Vi ser rubriker om våld och förhandlingar som aldrig leder någonstans. Det skapar en bild av en konflikt som är svår att greppa och där händelserna framstår som isolerade. Idag går vi bortom rubrikerna och ser närmare på hur Israels ockupation faktiskt fungerar i praktiken: Vi ska titta på hur ockupationen faktiskt fungerar: hur vattenresurser kontrolleras, hur både barn och vuxna arresteras för mycket små eller ibland oklara anklagelser, hur bostäder rivs och bosättningar byggs ut, hur hela samhällen utsätts för kollektiv bestraffning och hur möjligheterna till en rättvis fred gång på gång har underminerats genom konkreta handlingar på marken.

Det här är inte en neutral genomgång. Perspektivet utgår tydligt från palestiniernas situation, där ett folk i över hundra år har levt under ett långvarigt och omfattande system av kontroll, först kolonialt och senare militärt. Målet är inte enbart att förmedla fakta, utan också att skapa förståelse för den vardagliga verklighet som många palestinier lever i – en verklighet som ofta inte syns i nyhetsrapporteringen.

1967 och början på ockupationen:

Det är den 5 juni 1967. Sex dagar senare har världskartan ritats om. Det som kallas sexdagarskriget inleds med en överraskande israelisk flygattack mot Egypten. När kriget är över har inte bara Sinai och Golanhöjderna erövrats – hela det historiska Palestina är nu under israelisk kontroll. Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och Gazaremsan är ockuperade. Ytterligare cirka 300 000 palestinier har drivits på flykt. Men det här är inte bara en historisk händelse. Det är början på en process som pågår än idag, nästan 60 år senare. Det markerade starten på ett system av ockupation som har utvecklats, fördjupats och institutionaliserats över tid. Det som följer efter 1967 handlar därför inte bara om enskilda konflikter eller krig, utan om en långsiktig struktur av kontroll, där vardagslivet i detalj påverkas av militära order, lagar och politiska beslut.

Ockupationen blir permanent:

När Israel ockuperade resten av Palestina 1967, var det inte tänkt som en permanent lösning. Enligt internationell rätt är militär ockupation tillfällig. Men i praktiken har Israel gått i motsatt riktning.. De har gjort ockupationen permanent.

Varför? Jo, för att skapa en ny verklighet på marken. FN:s säkerhetsråd har i flera resolutioner fastslagit att israeliska bosättningar på ockuperad mark strider mot internationell rätt och är illegala. Trots detta har bosättningarna fortsatt att expandera, samtidigt som internationella reaktioner i stor utsträckning har varit begränsade eller utan praktiska konsekvenser. Detta har lett till en situation där juridiska beslut och verkligheten på marken inte längre överensstämmer. Vi går igenom hur detta system fungerar. Det viktigaste verktyget i ockupationssystemet är bosättningar.

Bosättningarnas struktur:

Bosättningarna är inte enbart bostadsområden, utan en del av ett större och mer omfattande system. De innefattar ett nätverk av vägar som endast israeler får använda, som skär genom palestinska byar. De inkluderar militära kontrollpunkter som palestinier måste passera dagligen, ofta med långa väntetider och begränsad rörelsefrihet. De innebär också systematisk beslagtagning av palestinsk mark för att bygga nya bosättningar, vilket gör att byar och samhällen gradvis förlorar utrymme att växa och utvecklas. Tillsammans bidrar dessa element till en fragmentering av territoriet, där sammanhängande palestinska områden blir allt svårare att upprätthålla.

Under första halvåret 2024 revs 318 palestinska bostäder och 359 rivningsorder utfärdades. Samtidigt förstördes över 10 000 olivträd, vilket är en av palestiniernas viktigaste inkomstkälla. Olivträd representerar ofta generationer av arbete och arv, vilket gör förstörelsen särskilt betydelsefull. I december 2025 godkände Israels säkerhetskabinett ytterligare 19 bosättningar.

Varje ny bosättning bidrar till att göra en framtida palestinsk stat mer omöjlig. Varje ny bosättning är ytterligare ett steg mot vad FN kallar en "one-state reality"; en verklighet där det inte längre finns plats för en palestinsk stat. Det här är alltså inte en konflikt mellan två jämbördiga parter, utan systematisk landstöld.

Rättssystemet som vapen – arresteringar och administrativt frihetsberövande:

Tänk dig att du grips mitt i natten. Du får ingen information om varför. Du får ingen rättegång. Du får inte träffa en advokat och du kan hållas fängslad i månader eller till och med år, utan att någonsin få veta vilket brott du anklagas för. Det är vardagen för tusentals palestinier. Det kallas administrativt frihetsberövande – en israelisk militärorder som möjliggör frihetsberövande på obestämd tid utan åtal. Palestinska civila ställs dessutom inför militärdomstolar, där rättegångar ofta hålls på hebreiska, ett språk många inte behärskar och där advokater nekas tillgång till sina klienter.

Amnesty International rapporterar om utbredd tortyr i israeliska fängelser: misshandel, hot mot familjer, sömnberövande och elchocker. Israels säkerhetsminister Ben-Gvir skryter om att han infört hårdare villkor för palestinska fångar, inklusive begränsningar av mat, medicin och vila. Detta har bidragit till att omkring 315 palestinska fångar har avlidit i fängelse sedan 1967, varav cirka 80 st under de senaste tre åren. Bristen på transparens gör det svårt att fastställa exakta siffror kring frihetsberövade och avlidna i fängelse, särskilt eftersom vissa gripanden inte registreras formellt, speciellt de kidnappningar som gjorts i Gaza sedan kriget startade år 2023. Rättssäkerhet är designat för att bryta ner ett folk och nu är situationen värre än någonsin. I mars 2026 införde Israel en ny lagändringen som tillåter avrättning av palestinska fångarna.

Även palestinska barn grips regelbundet. Vilka handlingar klassas som brott? I många fall handlar det om att kasta en sten, delta i en demonstration eller ha koppling till en misstänkt person. I vissa fall föreligger inget konkret brott, endast en misstanke om potentiell risk. Samtidigt har människorättsorganisationer vid flera tillfällen dokumenterat att Israel använt barn som mänskliga sköldar. År 2010 bekräftades exempelvis att en nioårig pojke gripits och tvingats öppna väskor som misstänktes innehålla sprängämnen.

Dessa israelier har inte dömts, däremot belönas israeliska våldshandlingar ofta indirekt. Ett tydligt exempel är massakern i Ibrahimi-moskén i Hebron den 25 februari 1994, då Baruch Goldstein, en amerikansk-israelisk läkare och extremist, gick in i moskén iförd israelisk militäruniform och öppnade eld mot bedjande palestinier. Han mördade 29 palestinier, däribland barn och skadade cirka 120 andra. Istället för att döma handlingen fullt ut, gav israeliska myndigheter bosättarna mer tillgång till moskén, som för att belöna mördaren. Goldstein hyllades som en hjälte av vissa bosättare och hans grav har blivit en vallfärdsplats för judiska extremister.

Vattenapartheid – kontroll över livets källa:

Tillgång till vatten är en av de mest avgörande faktorerna för liv, jordbruk och ekonomisk utveckling. Vatten är liv och just vatten har Israel använt som ett vapen. Idag går 87% av vattnet under Västbanken till israeler medan palestiniernas tillgång begränsas till 13%. Vattnet som finns under palestinsk mark får alltså enbart israelerna nyttja. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är miniminormen för vattenförbrukning 100 liter per person och dag. I Israel uppgår förbrukningen till 200 liter per person och i bosättningarna närmare 300 liter. På palestinska sidan är siffran generellt låg och varierar kraftigt, med uppgifter som ofta ligger mellan 60 och 85 liter per person och dag på Västbanken.

I Gaza är situationen desperat. 95% av vattnet där är kontaminerat av havsvatten och läckande avlopp. Bara runt 10% av Gazas drygt 2 miljoner invånare har tillgång till drickbart vatten. Varför gör Israel detta? För att göra det omöjligt för palestinierna att leva på sin mark. När du inte kan odla eller dricka och när dina barn blir sjuka av förorenat vatten så tvingas du till slut lämna. Det här är en medveten strategi och inte en biverkning av ockupationen.

Kollektiv bestraffning – utegångsförbud och blockad:

Kollektiv bestraffning är förbjudet enligt internationell rätt men används ändå av Israel i praktiken. Ett exempel är utegångsförbudet. Hela palestinska byar kan spärras av i dagar eller veckor, vilket innebär att invånarna inte får lämna sina hem; varken för att gå till arbetet, köpa mat eller ta ett sjukt barn till sjukhus.

Ett annat exempel: blockaden av Gaza. Sedan 2006 har Gaza varit föremål för en blockad som FN beskriver som kollektiv bestraffning. Israel kontrollerar allt som förs in och ut ur området – mat, medicin, byggmaterial och bränsle. Det innebär att 2,2 miljoner människor lever instängda på en yta som är 365 kvadratkilometer stor. Det finns ingen flygplats, ingen hamn och ingen möjlighet att lämna området utan israeliskt tillstånd.

Officiellt motiveras blockaden med att bekämpa motståndet, men i praktiken drabbar den hela befolkningen – sjuka barn som inte får den vård de behöver, äldre människor, fiskare som hindras från att nå sina fiskevatten, bönder som förlorar möjligheten att försörja sig, studenter som inte tillåts resa för att studera, patienter som nekas behandling utanför Gaza m.fl. Följden blir att människor inte bara begränsas i sin vardag, utan också förlorar möjligheten att bygga upp sina liv och sin framtid.

Återkommande krig och konsekvenser

Sedan 2008 har Israel genomfört flera stora militära operationer i Gaza: år 2008-2009, 2012, 2014, 2021, 2022, och den pågående operationen som började i oktober 2023. Varje krig följer samma mönster: israeliska flygattacker, omfattande förstörelse av infrastruktur, tusentals eller tiotusentals döda palestinier och sedan en skör vapenvila, innan nästa krig börjar. Dessa har varje gång lett till omfattande förstörelse av infrastruktur, bostäder och samhällsfunktioner och kostat miljarder dollar. Blockaden har lett till att Gazas BNP per capita har minskat med 27% mellan 2006 och 2022 och är idag en av de lägsta i världen. Arbetslösheten som låg på 45,3% innan oktober 2023 ligger nu på 80%. Det innebär att största delen av Gazas befolkning är beroende av internationellt bistånd. Samtidigt växer en hel generation barn upp med krig, blockad och förstörelse som sin enda referensram.

Osloavtalet

År 1993 hände något som för många verkade nästan mirakulöst. Efter hemliga förhandlingar i Norge erkände Israel och PLO varandra, och Osloavtalet undertecknades. Världen andades ut – kanske fanns det äntligen en möjlighet till fred. Avtalet innebar att Israel gradvis skulle dra sig tillbaka från delar av de ockuperade områdena, att palestinierna skulle få självstyre i Gaza och delar av Västbanken, och att en slutgiltig fredsöverenskommelse skulle nås inom fem år. Men Israel bröt mot avtalet - systematiskt och medvetet. I stället för att dra sig tillbaka fortsatte Israel att bygga bosättningar. Under 1990-talet fördubblades nästan antalet bosättare på Västbanken. Vägar som skulle knyta samman palestinska områden byggdes aldrig. I stället skapades ett lapptäcke av isolerade palestinska områden, omgivna av israelisk militär närvaro. Norge, som medlade fram avtalet, har själv pekat på att Israels fortsatta bosättningsutbyggnad underminerade fredsprocessen.

Varje år av den så kallade fredsprocessen gav Israel tid och möjlighet att bygga fler bosättningar, ta mer mark och göra en palestinsk stat allt svårare att förverkliga. Palestinierna uppfyllde sin del av avtalet, men Israel använde processen som en täckmantel för fortsatt kolonisering och i slutändan ledde Osloprocessen inte till fred, utan en intensifierad ockupation och en palestinsk kris.

Palestinskt motstånd:

Efter allt detta – efter bosättningarna, kontrollen över resurserna, arresteringarna, krigen och den brutna freden – återstår frågan: hur har palestinierna lyckats överleva? Svaret är motstånd. Inte bara väpnat motstånd, utan vardagligt, civilt motstånd. Det handlar om palestinska bönder som fortsätter plantera olivträd på mark som riskerar att tas ifrån dem. Det handlar om lärare som fortsätter undervisa trots svåra förhållanden. Om familjer som vägrar lämna sina hem och om kvinnor som organiserar bojkottkampanjer mot israeliska produkter. Trots årtionden av ockupation, krig och förtryck har palestinierna inte gett upp. De fortsätter att kräva samma grundläggande rättigheter idag som tidigare: frihet, rättvisa och rätten att själva få bestämma över sina liv.

Sammanfattning:

Jag har idag berättat om ockupationens system – hur Israel har kontrollerat vatten, mark, rörelsefrihet, ekonomi och rättssystem i snart 60 år. Jag har berättat om bosättningar som stjäl mark, om arresteringar utan rättegång, om kollektiv bestraffning, om krig som gång på gång förstör det som byggs upp, och om en fredsprocess som Israel använde för att vinna tid. Men viktigast av allt: jag har berättat om palestinierna – ett folk som vägrar ge upp.

Frågan är inte längre om ockupationen kommer att upphöra, utan när världssamfundet kommer att agera. FN har slagit fast att bosättningarna är olagliga. Internationella domstolen har konstaterat att ockupationen bryter mot internationell rätt. Människorättsorganisationer har dokumenterat övergreppen i årtionden. Samtidigt finns det tecken på att världen börjar lyssna. Allt fler länder erkänner Palestina, och allt fler människor förstår att det som pågår inte är en konflikt mellan jämlikar, utan en ockupation. Det som fortfarande saknas är politisk vilja.

Min uppmaning till er idag är därför enkel: berätta vidare, dela det ni har lärt er, tryck på era politiker, bojkotta israeliska varor och stå på de förtrycktas sida. För som den palestinska poeten Mahmoud Darwish skrev: “På denna jord finns det det som är värt att leva för.”

Källförteckning:

United Nations Security Council. Resolution 242 (1967).
United Nations. OCHA – Occupied Palestinian Territory Reports.
International Court of Justice (ICJ). Advisory Opinion on the Wall (2004).
Amnesty International. Reports on Israel and Occupied Palestinian Territories.
Human Rights Watch. World Report: Israel/Palestine.
B’Tselem. The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories.
United Nations Conference on Trade and Development (UNCTAD). Reports on the Palestinian Economy.
World Bank. Economic Monitoring and Water/Infrastructure Reports.
UNRWA. Gaza Situation Reports
Peace Now. Settlement Reports.
B’Tselem. Settlements and Land Takeover.
UN OCHA. Israeli Settlements in the West Bank.
Rashid Khalidi. The Hundred Years’ War on Palestine.
Ilan Pappé. The Ethnic Cleansing of Palestine.
Benny Morris. Righteous Victims.
Mahmoud Darwish. Poetry collections.
Bilderna kommer ifrån Institute for Palestine Studies, The Library of Congres och The Public Domain Image Archive

- Föreläsning av Fares Sawalha -

Inledning: