Sionismens framväxt, ideologi, mål och konsekvenser

Judarna i Europa:

Men vi backar tillbaka lite. De judiska samhällena i medeltidens Europa var ganska likartade. I ett splittrat feodalt samhälle var de en grupp bland många andra men särpräglade av sin religion. Det fanns ofta begränsningar för var de fick bo och vad de fick arbeta med. Genom kristna lagar blev de i mycket hänvisade till handel och penningutlåning men många var också hantverkare. I kristider, när makthavare hade behov av syndabockar, blev de utsatta för misstro och förföljelser, ibland blodiga massakrer. Kyrkan blåste gärna under folks fördomar och rädsla men kungar och furstar, som behövde judiska pengar och handelskontakter, skyddade ofta judarna.

De judiska samhällena styrde sig mycket själva, med reglerade förbindelser med de kristna myndigheterna. Religionen spelade en viktig roll (som alltid då) och det fanns en sammanhållning inom gruppen. Men det var inget jämlikt samhälle. De religiösa ledarna, rabbinerna, hade en ledande roll - med tiden ofta sammanflätade med en ekonomisk överklass. Upplysningen under 1700-talet och franska revolutionen inledde en förändring. Det gamla feodal- och ståndssamhället löstes upp mer och mer. Allt fler judar började få medborgerliga rättigheter och assimileras, dvs smälta samman med den övriga befolkningen. Judisk överklass blev en del av den kapitalistiska, "hovjudarna" (som haft finansiella kontakter med överheten) blev aktade finansfamiljer som Rothschild och Hirsch. Rothschilds kom att spela en viktig roll, med förgreningar i Paris, London och Berlin. För de fattiga judarna blev förändringarna mindre.

Rabbiner och konservativa religiösa reagerade ofta mer negativt, ville bevara den gamla judendomen. Det gav så småningom en del näring till sionistiska idéer. Religionen och de gamla skrifterna och traditionerna hade anknytning till forntidens judiska samhällen i Palestina. Men det var ingen politisk dröm utan en religiös: När Messias skulle återvända i tidens ände skulle judarna samlas i Jerusalem och Guds rike ta sin början.

Men den moderna sionistiska ideologin grundades av Moses Hess, med boken "Rom och Jerusalem" 1867. I den beskriver han en plan för kolonisering som han utarbetat tillsammans med imperialistiska franska författare. Han hänvisar också till Laharannes bok och franska intressen i Västasien, som han räknade med bistånd från. Kolonisationen skulle ledas av de mäktiga judiska finansfamiljerna.

Hess är annars känd för en tids samarbete med Karl Marx och tyska revolutionärer. Men Hess var snarast hängiven anhängare av kolonialism och rasism. Hans idé var att raskampen dominerar över klasskampen. Han beundrade "civilisationens soldater, fransmännen som fördriver barbarerna". De "vilda arabiska horder" som bebor judarnas land ska inte konsulteras utan påtvingas "en polisorganisation...som ska beskydda kolonisatörerna mot beduinernas angrepp". Men Hess inflytande blev mycket begränsat. En del menar att Herzl inte kände till hans idéer när han skrev sin egen bok.

Förutom den obesvärade kolonialistiska inställningen verkar sionismen ha tagit intryck av den tyska nationalromantiken. Den var en reaktion mot franska revolutionens ideal om jämlikhet och civilt medborgarskap. Nationen var istället en mytisk, evig gemenskap, knuten till ett bestämt territorium, och fick inte besudlas av främmande inslag. Parollen var "Blut und Boden" (blod och mark) och det yttersta resultatet av de här idéerna skulle bli nazismen. Moses Hess rasistiska teorier stämmer väl in i den nationalromantiska miljön.

Ryssland i kris:

De flesta judarna bodde i västra Ryssland (särskilt i det gamla polska imperiets territorier). De drabbades hårt av den kris som kom när det gamla samhället började rasa och kapitalismen ännu var outvecklad. De traditionella judiska näringarna, som hantverk och finansiella tjänster, rasade eller togs över av nya kapitalister. Nya lagar begränsade judarnas bosättning och rättigheter ännu mer. Tsarregimen pressades av revolutionära rörelser och använde antisemitismen för att avvända folkets missnöje mot judarna. Efter mordet på tsaren 1881 skedde blodiga pogromer mot judarna. Allt sammantaget ledde till en stor flyktvåg västerut. 90 % hamnade småningom i Amerika. Men 1 ½ miljon fattiga judar kom till främst Centraleuropa.

Samtidigt med revolutionära rörelser växte nu en judisk nationalism i Ryssland. 1882 gav Leo Pinsker ut sin bok "Autoemanzipation" (ungefär Självbefrielse) där han föreslår ett judiskt "nationalhem", inte nödvändigtvis i Palestina. Han blev en av grundarna till Choveve Zion (De som älskar Sion) som ville återuppliva det hebreiska språket och utvandra från Ryssland. Småningom reste också 3000 judar till en bosättning nära Jaffa. Det blev början på den första alian (invandringen till det heliga landet). Flera sionistiska grupper bildades men i början av 1900- talet dominerade istället det socialistiska, antisionistiska arbetarpartiet Bund bland  ryska och polska judar. Bund skulle fortsätta att bekämpa sionismen till efter Israels bildande.

Herzl och Judestaten:

Theodor Herzl kom från en grosshandlarfamilj i Budapest som flyttade till Wien. Han blev småningom journalist och författare, skrev bl.a. halvdana men tydligen populära teaterstycken. Hans familj var integrerad i det borgerliga samhället. Liksom Hess och Pinsker var han från början anhängare av assimilation och avskild från den judiska majoritetens vardag. Han var fylld av högtflygande idéer och fantastiska projekt. Medan han ännu avvisade sionismen hade han en idé om att alla Wiens judar skulle låta döpa sig till kristna i en väldig ceremoni, övervakad av påven. I sin dagbok oroar han sig ibland över sin psykiska hälsa.

Ökade motsättningar i samhället och en hätsk nationalism hade nu gett ny näring åt antisemitismen. Som journalist upplevde Herzl den under processen mot en judisk officer, Dreyfus, i Paris. Samtidigt såg han hur strömmen av judiska flyktingar från Östeuropa, fattiga och annorlunda i både utseende och seder, blev en tacksam måltavla för antisemiterna. Den assimilerade judiska över- och medelklassen var rädda att själva drabbas. De fattiga östjudarna var dessutom mottagliga för revolutionära idéer. För Herzl var de en samhällsfara eftersom de "hemfaller åt socialismen" och utgör "underbefälet i alla omstörtande partier".  Vi har sett hur Rothschild och andra redan på 1860-talet försökte styra flyktingarna till bl.a. Palestina och Argentina.

1896 publicerade Herzl sin bok "Judestaten". Trots sin historiska betydelse är den överraskande tunn, enkelt och bitvis mycket naivt skriven. Det påminner om en skolpojke som sitter i sin kammare och hittar på en egen stat med alla institutioner och lagar i fantasin. "Så snart landet är garanterat far en båt över för att ta det i besittning", skriver han. "Platserna i provinser och städer ska bortauktioneras...Enligt den allmänna planen har i förväg fastställts vilka vägar, broar, vattenregleringar o.s.v. som är nödvändiga". "Vi har ingen flagga men vi behöver en. När man vill leda massorna, måste man höja en symbol över deras huvuden". Lagar, språk, armé och stadsplanering, barnuppfostran m.m. avhandlas i rask takt. Herzl var en riktig föregångsman som föreslog sju timmars arbetsdag!

Nyktert redogör han för hur olika samhällsklasser ska tjäna på projektet. De "oskolade arbetarna" får sina hus som egendom men först sen de under tre har år "skött sig väl". Och "Judiska kompaniet håller drinkare och liderliga element i sin hand". "De rika judarna, som nu ängsligt måste dölja sina skatter och ge sina ledsamma fester bakom fördragna gardiner, kommer där borta att få njuta i frihet" och "bygga sina slott...som man i Europa redan tittar så snett på".  Boken var f.ö. tillägnad lord Rothschild.

Herzl skriver osentimentalt om antisemiterna. Liksom Hess och Pinsker slår han fast att antisemitismen är en obotlig sjukdom och att judarna inte kan leva tillsammans med andra. Men han förstår samtidigt antisemiterna, deras rädsla för östjudarna, för judisk konkurrens om kapital och arbete. Och därför har man ett gemensamt intresse. "Anständiga antisemiter" kan vara kontrollanter av utvandringen. Herzl skriver rentav att "antisemiterna kommer att bli våra bästa vänner". Förebilden för Herzls projekt var kolonisationen av Sydafrika där Cecil Rhodes alltså var hans hjälte. Han skriver lyriskt om guldindustrin i Transvaal och utbrister: "På samma sätt måste det nya judalandet utforskas och tagas i besittning med alla moderna hjälpmedel". De stora brittiska kolonialkompanierna i Sydafrika och Indien var hans modell. Det Judiska kompaniet skulle registreras som aktiebolag i London.

Herzls bok och hela politiska verk genomsyras av ett europeiskt, kolonialistiskt perspektiv. Liksom Hess såg han imperialismen som en ädel aktivitet för att bringa civilisationen till de lägre raserna. Européernas rätt att styra och kolonisera var en självklarhet. "För Europa", skriver han, "skulle vi där utgöra en skyddsmur mot Asien...en kulturens förpost mot barbariet". Med alla fantastiska detaljer i hans bok är det väl bara en sak som fattas, helt och hållet: landets egen befolkning. Den är f.ö. oftast frånvarande i hans och andra sionisters planer. Men i en roman som Herzl skrev senare, "Altneuland" (det nygamla landet), berättar han om framtiden i den idealstat som han drömt fram. Då levde alla i fred (med sju timmars arbetsdag får man förmoda). Araberna hade accepterat kolonisationen och tackade judarna för att de kommit och utvecklat landet. I sin dagbok skrev han istället: "Vi skall försöka uppmuntra den utfattiga befolkningen att bege sig över gränserna och ge dem sysselsättning i transitländerna medan vi förnekar den anställning i vårt eget land...Både exproprieringsprocessen (dvs av marken) och förflyttningen av de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt...Låt dem som ger oss fast egendom tro att de lurar oss och säljer till oss över det egentliga värdet. Men vi kommer inte att sälja något tillbaka... Vi ska sedan bara sälja till judar och all fast egendom ska endast handlas mellan judar".

Från början och in i våra dagar har sionisterna beskrivit Palestina som ett misskött land som araberna ruinerat och förvandlat till öken. Palestinas folk var försumbara, främlingar i judarnas land. Det skulle snart summeras i parollen: Ett land utan folk till ett folk utan land. Herzl var inte först med idén om en judisk koloni eller stat. Boken var undermålig och författaren obalanserad och motsägelsefull. Men Herzls historiska betydelse var att han gav rörelsen ett tydligt mål och början till en organisation. Framför allt kom hans insats i rätt tid, när det fanns ett intresse från stormakter och möjlighet att förverkliga idén.

Herzl kallade samman en kongress i Basel 1897 som blev sionismens genombrott. Nu bildades den Sionistiska Världsorganisationen (WZO). Målet skulle vara att skapa ett "hem för det judiska folket" i Palestina, genom kolonisation och stöd av en regering. Ordet "hem" istället för "stat" valdes för att inte stöta sig med den turkiska sultanen som härskade över Västasien. Och för att inte utmana den stora majoriteten av judarna som var emot en judisk stat. Herzl anmärkte: "Inget att oroa sig för. Folk kommer ändå att läsa det som 'judisk stat'." Nu skapades de första institutionerna. En Kolonialbank för att finansiera bosättningar. Judiska Nationalfonden för att köpa, fördela och förvalta jord. Inriktningen var på Palestina fast det ännu fanns andra förslag: Argentina (där det redan fanns judiska kolonier), Cypern och Brittiska Östafrika. Men Palestina var judendomens ursprung och skulle lättast locka kolonisatörer. Dessutom var det mest intressant för stormakterna

Herzls och WZO:s strategi blev att få erkännande för sioniströrelsen och dess mål, få tillstånd till en koloni och hjälp från en stormakt att genomföra planen. Herzl inledde en intensiv diplomati för att få stöd. Han förhandlade med sultanen, tyska kejsaren, brittiska regeringen och flera ryska ministrar, bl.a. den ökände Plehve - som bara några månader innan dirigerat ett massmord på judar i Kishinëv. När Herzl på en kongress ville sända ett gratulationstelegram till tsaren på hans födelsedag blev han nerröstad. Hans förslag att acceptera en koloni i Brittiska Östafrika mötte också starkt motstånd. När Herzl dog 1904 var rörelsen ganska splittrad. Man brukar tala om två linjer: Den "politiska" (Herzls och andras diplomati för ett erkännande av sionismen och stöd för en judisk koloni). Och den "praktiska" (ryska) med omedelbar invandring och kolonisation. I verkligheten kom de snart att förenas och bägge metoderna användes parallellt.

Sionistisk kris:

Under tiden fortsatte kolonisationen i liten skala, ännu mest finansierad av Rothschild och andra rika familjer. Men finanskapitalisternas stöd gick också till andra, opolitiska projekt som inte låg i sionisternas intresse. De kritiserade också Rothschild för att han skapade en judisk plantageägarklass i Palestina som anställde arabiska arbetare.

De flesta invandrarna i den första alian blev mer eller mindre assimilerade, en del av det arabiska samhället. Den andra alian från Ryssland, i början av 1900-talet, bestod mer av medvetna, organiserade sionister. De gamla invandrarna var misstänksamma mot dem, rädda att de skulle förstöra de goda relationerna med deras palestinska grannar. Och sionisterna hade dåligt stöd från de europeiska judarna. De flesta arbetare och fattiga ville ha lika rättigheter, demokrati och socialistisk revolution i sina hemländer. De som utvandrade reste till Amerika. Av utvandrarna 1880-1930 kom bara 4 % till Palestina (och många av dem reste också vidare till Amerika). 1914 beräknas bara 130.000 av 13 miljoner judar ha varit sionister.

Weizmann och Balfour:

Desto viktigare blev det att få stöd från en stormakt. Det insåg Chaim Weizmann, rysk sionist som från början var kritisk mot Herzls vilda diplomati. Men han blev småningom övertygad om att England hade störst intresse av att stödja en kolonisation av Palestina. Så han reste dit 1904 och började bearbeta press och politiker. Alliansen hade ju skisserats redan av lord Shaftesbury 1867. Och Herzl hade konstaterat att England skulle vara "de första att erkänna behovet av kolonial expansion. Sionismens idé, som är en kolonial idé, borde lätt och snabbt bli förstådd i England". Och "med ett slag skulle England få 10 miljoner hemliga agenter för Englands storhet och Inflytande".

1914 skrev Weizmann: "Skulle Palestina falla inom brittisk inflytelsesfär och skulle Storbritannien uppmuntra judisk bosättning där...kunde vi inom 20-30 år ha 1 miljon judar där; de skulle utveckla landet, ge det civilisationen tillbaka och bilda en mycket effektiv vakt för Suezkanalen". Och just då gav första världskrigets utbrott nya möjligheter. Sultanen ställde sig snart på Tysklands sida. England och Frankrike såg chansen att erövra de arabiska provinserna och dela upp Västasien mellan sig - som de också gjorde i det hemliga Sykes-Picot-avtalet 1916. Weizmann såg samma möjligheter. Genom sin roll i den kemiska industrin kunde han också erbjuda den brittiska krigsindustrin viktiga tjänster. Det stärkte hans kontakter och inflytande. Småningom bildades en liten grupp av sionister och inflytelserika politiker som kunde påverka regeringen för sionistisk kolonisation. Hit hörde bl.a. ministrarna Chamberlain och lord Balfour, bägge uttalade antisemiter.

1917 var tiden mogen. Ett sionistiskt förslag till uttalande lämnades till regeringen. Med några ändringar blev det ett officiellt brev från Balfour till lord Rothschild, ett stöd för "ett judiskt nationalhem" i Palestina. En viktig ändring var sionisterna missnöjda med. Istället för att Palestina skulle vara "det judiska folkets nationalhem"  skrevs "ett judiskt nationalhem i Palestina". Det kunde och skulle vålla konflikter. Men Weizmann bråkade inte. Hans, mycket framgångsrika, strategi var att flytta fram saken steg för steg, att (som de israeliska ledarna säger och gör än idag) "skapa fakta på marken". Nu hade man ett genombrott. Jobbet kunde börja.

Mandatet och kolonisationen:

Araberna i Västasien hade lovats självständighet om de slöt upp i kriget mot turkarna. Brittiska och arabiska trupper befriade Palestina men England och Frankrike delade upp Västasien. Formellt blev de arabiska länderna "mandatområden" under Nationernas Förbund och skulle lotsas till självständighet i framtiden. Men när folken i Syrien och Palestina krävde den självständighet de utlovats redan nu slogs de ner av franska och brittiska trupper. I mandatet för Palestina skrevs Balfour-deklarationen in och skulle genomföras. Sionisternas plan var klar. Den judiska staten skulle byggas upp steg för steg och det avgörande var invandringen. Sionisterna var försiktiga i sina offentliga uttalanden men inom rörelsen och i ledarnas dagböcker (som är en guldgruva för historiker) var målet klart: invandringen skulle skapa en judisk majoritet i befolkningen, sen skulle man kräva självständighet och en judisk stat kunde bildas.

I ett tal med anledning av fredskonferensen efter kriget sa Weizmann: "Vi sade att vi i Palestina önskade skapa sådana politiska, ekonomiska och administrativa villkor att vi efterhand som landet utvecklas kan låta ett avsevärt antal immigranter strömma in och slutligen i Palestina upprätta ett sådant samhälle att Palestina blir lika judiskt som England är engelskt". Det förklarar varför reaktionerna blev så hätska varje gång som britterna begränsade invandringen.

Som en återspegling av den gamla alliansen med England föreslog terrorgruppen Lehi (också känd som Sternligan) 1941 ett avtal med Tyskland. Tyskarna skulle beväpna och träna judar från getton i Polen och sända dem till Palestina. I utbyte skulle Tysklands inflytande och makt öka i Mellanöstern. Det här var bara några månader efter Wannsee-konferensen där nazisterna tog beslut om att utrota judarna. Innan kriget hade f.ö. Weizmann erbjudit sig att bygga en kemisk industri i Mussolinis Italien i utbyte mot stöd för sionismen.

Kanske illustreras sionisternas osentimentala syn bäst av Ben-Gurions ord efter terrorn mot judarna under Kristallnatten 1938: "Om jag visste att det var möjligt att rädda alla barn i Tyskland genom att transportera dem till England men bara hälften genom att transportera dem till Palestina skulle jag välja det andra alternativet... Som varje jude är jag intresserad av att rädda varje jude överallt där det är möjligt men inget kommer före uppgiften att rädda den hebreiska nationen i dess hemland".

Efter kriget utnyttjade sionisterna de överlevande judiska flyktingarna i kampanjen för obegränsad invandring och en judisk stat i Palestina. De flesta ville som förr till USA eller England men sionisterna var tydligt ointresserade av flera projekt i den riktningen. Morris Ernst, en judisk advokat som fått president Roosevelts uppdrag att organisera mottagande av judiska flyktingar i USA, blev utsatt för en hatkampanj som förrädare. I sionisternas propaganda framställdes det lilla och fattiga Palestina som det enda alternativet för flyktingarna.

Den sionistiska staten:

Det försvagade brittiska imperiet kunde inte hantera revolten i Palestina och pressen från USA. Frågan lämnades till det nybildade FN som kontrollerades av USA och Europa. Efter amerikanska påtryckningar på tveksamma länder beslöt FN att dela landet. Sionisterna fick sin stat och större delen av det palestinska folket fördrevs från sin hembygd. Det var ingen oavsedd, olycklig följd av krigshandlingarna 1948. Sionisterna hade från första början målet att genom invandring skapa en judisk majoritet. Inför FN:s delningsplan skrev Ben-Gurion: "Det finns 40% icke-judar i den föreslagna judiska staten. Denna sammansättning är inte en solid bas för en judisk stat". 1937 hade han skrivit i ett brev till sin son att "araberna kommer att vara tvungna att ge sig av". Men att man behöver ett lämpligt tillfälle, som ett krig.

1940 hade Josef Weitz, chef för Judiska Nationalfondens bosättningsenhet, skrivit: "Det måste stå klart för oss att det inte finns plats i landet för bägge folken...Den enda lösningen är Israels land...utan araber. Och det finns inget annat sätt än att flytta araberna härifrån till grannländerna. flytta alla, inte en enda by eller stam får bli kvar".

Som en relik från 1890-talet styrs den israeliska staten i högsta grad av sionismens idéer och mål. Israel är formellt en demokrati men hela samhället bygger på judisk makt och en önskan att begränsa eller helst tränga undan de palestinier som blev kvar. Enligt Lagen om återvändande kan judar från hela världen bli medborgare med alla rättigheter. Men de palestinska flyktingarna får inte återvända. Bara genom att socialförsäkringssystem och en mängd inrättningar bildats exklusivt för judar är palestinska medborgare utestängda från många rättigheter. En mängd palestinska samhällen är inte "erkända" av staten och berövade normal service. Judiska nationalfonden kontrollerar, tillsammans med staten, 90 % av jorden som därmed är "evig judisk egendom" som bara judar får köpa eller bruka. Judar som anställer palestinier kan fråntas sin jord. Och vi ser alla hur palestinier får sina olivträd och skördar förstörda, hus sprängda och byar raserade, själva fördrivs eller mördas av militär och bosättare.

Den israeliska medborgarrättsgruppen B´Tselem skrev härom året en omfattande rapport om den ockupation, det system av olika rättigheter (och brist på rättigheter!) som råder i hela Palestina. De beskriver Israel som en apartheidstat efter deras gamla bundsförvant i Sydafrika. Så sent som härom året bekräftades också Israels karaktär genom en ny nationalstatslag. Ännu tydligare slås fast att Israel är det judiska folkets stat, med fulla rättigheter bara för judar.

Sammanfattning:

Det koloniala projektet präglar sionismens historia och nutid. Sionisterna såg sig med stolthet som kolonisatörer. De placerade sig själva i raden av europeiska erövrare och kolonisatörer, i Sydafrika, Australien och Nordamerika. Ben-Gurion jämförde kolonisationen av Palestina med de amerikanska kolonisternas kamp mot "en vild natur och ännu vildare rödskinn". Bakgrunden i kolonialismens guldålder ger också den öppna rasismen och uppträdandet som ett hänsynslöst nazistiskt "Herrenfolk". Den nästan sekellånga alliansen med Sydafrikas apartheidregim (Herzls förebild) var inte bara realpolitik och gemensamma intressen.

Under mellankrigstiden betraktades sionisterna av många som "judiska fascister" med sin militarism, hårdhet och övermänniskoideal. De hade ju inte heller några problem att samarbeta med nazister och massmördare som Plehve och Eichmann. Om någon politisk rörelse förtjänar beskrivningen att "ändamålet helgar medlen" (och det är det ju många som gör) så är det verkligen sionismen.

De kolonialistiska idéerna och rasismen har också drabbat judarna. De sionistiska ledarna har ända sedan Hess och Herzl betonat att de är européer och visat förakt för orientaliska judar.  Arthur Ruppin ville se judarna som medlemmar av den "vita rasen" och uppskattade försök att krossa den "semitiska teorin". Han oroades också av att orientalisk invandring till Palestina skulle sänka den kulturella standarden. Men i små mängder kunde de vara lämpliga för hårt arbete och låga löner. (Och så blev det också för dem i Israel).

Ben-Gurion påpekade att Israel bara geografiskt ligger i men inte är en del av Mellanöstern. Han ville att fler västliga judar skulle invandra för att Israel inte skulle bli en "levantinsk stat".  I svensk TV 1968 sa han: "Som immigranter föredrar vi civiliserade judar, helst från västländerna". Moshe Dayan var ofta i Sydafrika, för att utbilda apartheidregimens militär i antigerilla-krigföring. På ett sionistiskt möte där förklarade han att Israels största problem inte var militärt utan att invandringen av orientaliska judar överträffade den europeiska. Och han bad sin publik att försöka lösa Israels demografiska problem genom att bosätta sig där. Men 1948 och under 1950-talet hade sionisterna haft behov av en ökad invandring för att kolonisera och bygga upp staten. Många orientaliska (arabiska) judar drabbades av misstro och ibland förföljelser i sina hemländer pga sionisternas erövring av Palestina. De togs nu tacksamt emot av Israel. Andra hade haft ett bra liv och varit en viktig del av samhället, särskilt i Irak. Där genomförde sionistiska agenter attentat mot bl.a. synagogor för att skrämma judarna att utvandra. I Israel möttes de ofta av ett sämre liv, en främmande kultur och ideologi och en tydlig diskriminering. Inte heller för många av de judiska flyktingar från Europa som kom till Israel efter världskriget blev lyckan ogrumlad. De hånades för att de inte blivit sionister och i tid utvandrat till Palestina. De fick höra att de utan motstånd låtit sig ledas till gaskamrarna, inte var "riktiga" judar som de tuffa sionisterna (som samarbetat med nazisterna!).

Det finns en besatthet vid kolonialistiska ideal och en ren judisk-europeisk stat som egentligen inte finns. De orientaliska judarna är sen länge i majoritet (men följer makthavare från den europeiska eliten). Den palestinska befolkningen inom det gamla mandatområde som Israel nu ockuperar i sin helhet är lika stor som den judiska. Sionisterna vill ha mer land men inte fler palestinier och är skräckslagna för den "demografiska balansen". Och någon trygghet och fred för judarna har de minst av allt lyckats skapa.

Weizmann skulle ha lyssnat på sin gamle mentor, som ledde in honom i den sionistiska rörelsen: Asher Ginsberg, senare känd som Achad Ha´am. Redan efter ett besök i Palestina 1891 varnade han för att bosättarna behandlade araberna fientligt och grymt. När de insåg vidden av det judarna höll på med skulle de inte ge upp sitt land. Achad Ha´am inspirerade en rörelse av "kulturell sionism" som 1925 bildade Brit Shalom (Alliansen för fred) i Jerusalem. Lika profetiskt som Achad Ha´am varnade de för en "garnisonsstat", i ständigt krig med landets ursprungsbefolkning och grannländerna. Judah Magnes skrev 1929: "Vi måste en gång för alla ge upp tanken på ett 'judiskt Palestina' i den meningen att detta skulle... göra slut på ett arabiskt Palestina. Det måste vara vår strävan att först övertyga oss själva och sen andra att judar och araber, muslimer, kristna och judar har samma rättigheter där, varken större eller mindre än den andres".