Motstånd - civilt, kulturellt och väpnat

Balfourdeklarationen och brittiska mandatperioden

Balfourdeklarationen som utfärdades den 2 november 1917 av den brittiska regeringen, var ett löfte att stödja skapandet av ett judiskt hem i Palestina. Det gav land till ett folk som redan hade hem utan att ta hänsyn till de arabiska invånarna som redan bodde där. Det ledde till stora konflikter, krig, folkmord, och lidande för ett helt folk. Denna deklaration har haft långvariga konsekvenser och orsakat ett permanent lidande för hela mellanöstern. 

I juni 1917 inledde britterna en militärkampanj mot Palestina. Den 11 december 1917 föll Jerusalem, och britterna tog över södra Palestina. De osmanska styrkorna försökte försvara den norra delen, men med svagt motstånd. Palestina förvandlades från en osmansk provins till en brittisk militär förvaltning.

Den arabiska hållningen till det brittiska mandatet var inte så negativ. Många araber välkomnade ockupationen på grund av den dåliga relationen med det osmanska riket. Britterna framställde sig själva som befriare från osmanerna och kallade ockupationen för "det brittiska mandatet", vilket skulle bli en tillfällig förvaltning av Palestina.

Strejken/Revolutionen 1936-39

Strejken 1936 i Palestina, som varade till 1939, var en stor protest mot brittiskt kolonialstyre och sionistiska metoder. Den involverade många grupper inom det palestinska samhället. Orsakerna var missnöje med brittiskt stöd för judisk invandring, förlust av mark och politiska krav på att avsluta det brittiska mandatet och stoppa judisk invandring. Resultatet blev en ökad nationell medvetenhet bland palestinierna och en våldsam respons från brittiska myndigheter. Detta ledde till ett omfattande palestinskt uppror och markerade en vändpunkt i den palestinska kampen med stor påverkan på regionens framtid.

Upprorsåret 1947

Uppror inträffade direkt efter att FN:s delningsplan hade meddelats, där de orättvist delade Palestina i två stater. Som en reaktion på detta beslut inleddes en revolt och beväpnat motstånd. Palestinierna accepterar inte någon annan lösning än en enhetlig stat som garanterar rättigheterna för alla.

Den palestinska Nakban 

Den palestinska Nakban 1948 markerar en tragisk händelse i Palestinas historia, där många palestinier förlorade sina hem och tvingades på flykt på grund av den israeliska ockupationen. Över 750 000 palestinier blev internflyktingar, och många har aldrig kunnat återvända.

Al-Naksa

Den palestinska nederlagen, även känd som "Naksah", inträffade efter sexdagarskriget 1967. Israel ockuperade Västbanken, Gaza, Östra Jerusalem och Golanhöjderna. Många palestinier förlorade sina hem och blev flyktingar igen. Nederlaget ledde till en djup känsla av sorg och förlust bland palestinierna. Det förändrade också den palestinska kampen, där många började organisera sig för att återfå sina rättigheter och land. Naksah har blivit en viktig del av den palestinska identiteten och kampen för frihet.

PLO

Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) grundades 1964 för att representera palestinierna och sträva efter självständighet och självbestämmande genom väpnad kamp. Organisationen var aktiv i flera länder, och ledde kampen främst från Libanon, där den hade stor betydelse för det politiska och sociala livet. En av de mest framstående ledarna för PLO var Yasser Arafat, som blev en symbol för den palestinska kampen. Han spelade en viktig roll i att föra palestiniernas röst till världen.

Al-Karama slaget

Slaget vid Al-Karama år 1968 mellan den palestinska befrielsearmén och israeliska styrkor var en viktig händelse för den palestinska kampen, eftersom det markerade ett mycket organiserat motstånd mot den israeliska ockupationen. Trots att israeliska styrkor var starkare, lyckades palestinierna försvara sig och motstå attacken. Slaget blev en symbol för palestinskt motstånd och stärkte den nationella identiteten bland palestinierna. Det ledde också till ökat stöd för den palestinska saken i arabvärlden.

Palestinska rörelser utanför PLO

PLO består av flera palestinska grupper och ansågs vara den enda representanten för palestinierna innan andra grupper som Hamas och Islamiska jihad dök upp. Med tiden började PLO förändra sin politik och sitt program, och inledde politiska förhandlingar med ockupationsmakten, vilket ledde till att nya grupper bildades utanför organisationen. En av de viktigaste palestinska politiska rörelserna som arbetade utanför PLO är Hamas och den islamiska jihad. Dessa rörelser grundades mer än 20 år efter PLO. De var inte bara politiska rörelser, utan hade också beväpnade grenar. De palestinska väpnade grupperna, som exempelvis Al-Qassam-brigaderna, uppmanade till militärt motstånd med enkla vapen.

Hamas deltog i val för första gången år 2006 och vann med stor majoritet. Vinsten ledde till att Hamas blev en viktig aktör inom politiken. Detta resulterade senare i interna konflikter, vilket gjorde att Gaza och Västbanken blev politiskt separerade. PLO styrde Västbanken medan Hamas styrde Gaza.

Den Första Intifadan (1987–1993)

Den första intifadan bröt ut den 9 december 1987. Det började med att en israelisk lastbil körde på två vans och dödade palestinska arbetare nära flyktinglägret Jabalia i Gaza. Det var gnistan. Men den underliggande orsaken var 20 år av frustration över den israeliska ockupationen. Det fanns inget hopp om en självständig stat, bosättningarna expanderade, och ekonomin var förstörd. Det här var ett spontant, folkligt uppror utan en central ledning från början. Det handlade inte om väpnad kamp i början, utan om civil olydnad: massdemonstrationer, stenkastning, generalstrejker och bojkott av israeliska produkter. Israel införde utegångsförbud, massarresteringar och rivning av hus. Den ledde direkt till Osloavtalet 1993, där parterna började förhandla. Freden var kortvarig

Den Andra Intifadan (2000–2005)

Gnistan var ett extremt provocerande besök där den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharon och hans tung beväpnade vakter besökte Alaqsa moskén. Men det fanns djupare orsaker:

1. Misslyckade förhandlingar under fredstoppmötet i Camp David i juli 2000 där palestinierna kände att Israel inte ville ge dem en fungerande stat.
2. Frustration över att de israeliska bosättningarna på Västbanken ökat, och rörelsefriheten var starkt begränsad

Till skillnad från den första var denna intifada extremt militariserad. Inom några veckor övergick palestinska protester till väpnade attacker efter att IDF dödat många palestinier. Israel svarade med oerhörd kraft: De återockuperade palestinska städer, riktade mord på ledare och använde sig av stridsvagnar och flygvapen. Israel började också bygga separationsmuren genom Västbanken.

Mellan år 2000-2005 dödades uppskattningsvis över 3 000 palestinier och ungefär 1 000 israeler. Som resultat på militäroperationerna som palestinska motståndare utförde under andra intifadan drogs alla bosättningar ur Gaza år 2005.

Gaza-krigen

Varje krig har fört med sig massförstörelse, enorma mängder mänskliga och ekonomiska förluster, hinder från återuppbyggnad, landstöld och rörelsebegränsningar. I Gaza har motståndarna deltagit i mer än sex konflikter under de senaste 20 åren, med den senaste konflikten kallad "Al-Aqsa-floden" år 2023. Den långsamma döden som den israeliska armén utsatte det palestinska folket för fortsätter än idag. Konflikten har spridit sig till Iran och Libanon och kan påverka andra länder också.

Slutord

Många palestinier som bor utanför Palestina har engagerat sig i motståndet. De har organiserat protester, kulturella aktiviteter och politisk aktiviteter för att stödja den palestinska saken. Motståndet utanför Palestina har hjälpt till att öka medvetenheten om palestiniernas situation och deras rättigheter. Varje olivträd i Palestina en symbol för motstånd. Palestiniernas uthållighet på sin egen mark är också en form av motstånd. Det palestinska folket och deras projekt är ett motståndsprojekt, och de kommer att fortsätta kämpa tills hela landet är befriat.