Röster från Palestina, vittnesmål, vardag och motstånd

Min historia - diasporan och identitet:

Diaspora är märkligt. Man kan vara långt från Palestina men ändå formas av det varje dag. Jag växte upp mellan två helt olika världar. Utanför hemmet försökte man passa in som alla andra barn. Men hemma levde Palestina i allt: i språket, maten, musiken, uttrycken, berättelserna, till och med i tystnaden hos våra föräldrar när nyheterna visade ännu ett bombanfall.

Som barn märkte man snabbt att ens identitet alltid skulle ifrågasättas. När jag sa “Palestina” i skolan fick jag ofta höra: “Du menar väl Israel?” Till slut orkade man ibland inte ens säga emot. Inte som barn. Inte när man hela tiden känner att man måste förklara sin egen existens. Men samtidigt såg mina föräldrar till att vi aldrig glömde vilka vi var. De lärde oss våra rötter. Vår historia. Och vem som hade tagit vårt land. Istället för godnattsagor blev mina favoritberättelser de om Palestina. Om Gaza. Om familjen. Om livet innan och under ockupationen. Och på något märkligt sätt blev jag fäst vid en plats som mina egna ögon knappt hade sett ännu. Vissa ärver hus eller mark från sina familjer. Många palestinier ärver istället berättelser.

2011 fick jag för första gången resa till Palestina. Jag var sex år gammal och fyllde sju i Gaza. Och trots att jag bara var ett barn är varje detalj fortfarande ingraverad i mitt minne. Maneterna i havet. Mina kusiner. Kiosken framför vårt hus. Godiset med den lila förpackningen. Glasscafét med den godaste glassen jag någonsin ätit. Barnen på gatorna som man lekte med varje dag utan att ens veta deras namn. Det låter kanske som små saker. Men för mig blev de bevis på att Palestina var verkligt. Inte bara något jag hört om i berättelser. Det var första gången platsen i mitt hjärta fick färger, lukter och ljud.

Och kanske är det just det diaspora innebär, att bära ett hemland inom sig, även när man inte fullt ut fått leva i det. Jag minns också en dag när jag följde med min kusin till en falafelbutik i Gaza. Precis bakom ett stängsel låg ruiner från bombningar under ett tidigare krig. Förstörda byggnader. Betong. Saker som fortfarande låg kvar under rasmassorna. Det var första gången jag såg förstörelse från krig i verkligheten. Och jag minns att jag blev rädd. Inte på ett politiskt sätt, jag var bara ett barn. Jag tänkte mest: “Här har en bomb fallit”. Jag minns känslan av att stå nära en plats där människor hade kunnat dö. Men idag, när jag tänker tillbaka på det, känner jag nästan skam över min rädsla. För jag fick gå därifrån. Jag fick återvända till trygghet. Barnen i Gaza har inte den möjligheten. De ser inte bara ruiner bakom stängsel. De ser bomber förstöra deras hem, deras skolor, deras familjer och hela deras värld, och ändå fortsätter de leva. Det säger något enormt om människorna där. Om viljan att fortsätta leva trots allt.

Kriget 2023 förändrade också något enormt inom mig. Jag studerar juridik. Jag har läst internationell rätt, konventioner, mänskliga rättigheter och allt det som världen säger ska skydda människor. Men det senaste året lärde mig något smärtsamt: Lagarna kommer inte att rädda Palestina. Det som håller Palestina vid liv är människorna som vägrar släppa taget om det. Människor som fortsätter minnas, fortsätter berätta och fortsätter bära landet inom sig trots exil, murar och bomber. Och kanske är det därför jag idag bär min palestinska identitet med mer stolthet än någonsin tidigare. Inte för att det är lätt. Utan för att jag förstår vad det har kostat människor före mig att hålla den vid liv.

Att leva i exil

Exil för palestinier handlar inte bara om att lämna en plats. Det handlar om att leva hela sitt liv mellan minnet och väntan. Människor flydde till andra delar av Palestina. Andra flydde till grannländer som Libanon, Jordanien och Syrien. Andra hamnade på andra sidan jordklotet. Många lämnade med tron att de snart skulle återvända. De låste sina dörrar. De tog med sig nycklarna. Och än idag finns det palestinska familjer som fortfarande bevarar dessa nycklar — inte som symboler av nostalgi, utan som symboler för ett hem som en gång existerade och en rättighet de aldrig gav upp. Och kanske är det mest smärtsamma att exilen aldrig riktigt tar slut. Än idag kan äldre palestinier beskriva sina byar i detalj, trots att över 70 år har gått. De minns namnen på gatorna. Träden utanför huset. Brunnen i byn. Grannarna. Lukten av jorden efter regn. De bär Palestina inom sig med en precision som tiden aldrig lyckats sudda ut. Många dog i exil utan att någonsin få återvända. Utan att få begravas i sitt hemlands jord. Och ändå fortsätter berättelserna leva vidare, från föräldrar till barn, från morföräldrar till barnbarn. Det är därför Palestina fortfarande lever, trots allt som försökt utplåna det. Jag har samlat ihop lite historier från folk i exil och satt ihop dem.

Barndomen - att födas in i ockupationen

Många barn i världen lär sig tidigt vad frihet är. Vi lärde oss tidigt vad ockupation betyder. Från den dag vi började förstå världen frågade vi våra föräldrar: “Varför lever vi inte som alla andra människor?” Och våra föräldrar försökte förklara det omöjliga för barn att förstå: att vi levde under en ockupation som tagit vårt land, våra rättigheter och vår frihet. Samtidigt lärde de oss något annat: Palestina. De berättade om våra förfäder, våra städer, våra byar, våra olivträd, våra hem. Palestina var inte bara en plats på en karta. Det var något vi föddes in i. Något som levde i språket, berättelserna och minnena.

När vi blev äldre började vi se ockupationen överallt omkring oss. I vägarna vi inte fick använda. I soldaterna. I rädslan. I förnedringen. Vi hörde om unga män som arresterades. Om människor som dödades. Om familjer som förlorade allt. Och allt detta medan vi själva fortfarande bara var barn. Men trots allt fanns det också ljus.

Det finaste minnet många bär från barndomen är skolan. Våra föräldrar och lärare lärde oss att utbildning var en form av motstånd. Att kunskap var makt. Att pennan kunde vara starkare än muren. Trots ockupationen hade Gaza en av de högsta utbildningsnivåerna i regionen. För oss blev studier inte bara en väg till framtiden — det blev ett sätt att vägra bli krossade. Ockupationen försökte skapa okunnighet. Men vårt folk höll fast vid kunskapen.

Till och med våra lekar påverkades av verkligheten omkring oss. Vi lekte “araber och sionister”. Vi låtsades att någon blev martyr och bars på våra axlar. Det som borde ha varit barns fantasi blev istället en spegling av livet runt omkring oss. Många familjer levde i fattigdom. Vi hade inte dyra leksaker. Vi gjorde dockor av pinnar och fotbollar av tygbitar. Resten skapade vi med fantasin. Och ändå - trots allt - minns många sin barndom som vacker. För palestinier har alltid varit ett folk som älskar livet, trots att livet varit hårt mot oss.

Ungdomen och Intifadan

När den första Intifadan började 1987 hade ilskan redan levt länge inom det palestinska folket. Åratal av förtryck, arresteringar, dödande och förnedring hade byggt upp ett enormt qahr — en känsla av djup orättvisa och kvävd vrede. Människor såg hur palestinska arbetare fick löner som knappt gick att överleva på medan israeler levde helt andra liv bara några kilometer bort. Vi såg våra rättigheter tas ifrån oss steg för steg. Och när sex palestinska arbetare dödades exploderade ilskan. Ockupationen hade aldrig förväntat sig styrkan i folkets reaktion.

Militärjeepar körde genom våra områden nästan dagligen. Soldater kunde hoppa ut och slå barn med batonger. De trakasserade människor på väg till skolan. Flickor utsattes för förnedring och provokationer. Våldet blev en del av vardagen. För många ungdomar blev Intifadan hela deras ungdom. Men motståndet såg olika ut. Vissa gjorde motstånd med stenar. Andra med ord. Andra med pennan och utbildningen.

Det palestinska folket höll fast vid något som fortfarande lever kvar idag: sumud, den okuvliga viljan att stå kvar med värdighet trots allt. Många såg sina vänner bli martyrer. Andra försvann in i israeliska fängelser och kom aldrig tillbaka. Sjuka människor som ville lämna Gaza för vård utsattes för utpressning: samarbeta med ockupationen eller stanna kvar och dö. Studenter som ville studera utomlands pressades på samma sätt. Och ändå vägrade många. För människor kände att det enda de aldrig fick förlora var sin värdighet.

Livet i Gaza

Trots fattigdom och svårigheter minns många det palestinska folkets kärlek till varandra som det vackraste av allt. Grannar tog hand om varandra som familj. Om någon saknade mat delade man med sig, även när man själv nästan inte hade något. Under utegångsförbuden brukade människor ropa från fönster till fönster för att kontrollera att grannarna hade vatten och mat. När en martyr dog spelade det ingen roll vilken politisk tillhörighet personen hade. Alla samlades hos familjen. Sorgen blev kollektiv. Och mitt i allt detta fortsatte människor leva. När man fick nya kläder som barn kunde lyckan kännas enorm. Havet blev Gazas samlingsplats, platsen för vila, kärlek och flykt från verkligheten. Havet gav mat, men det bar också folkets smärta.

Skolan och minnet

Ockupationen försökte inte bara kontrollera marken, den försökte också kontrollera minnet. Lärare förbjöds från att undervisa om Palestinas historia. Många skolor tvingades istället undervisa andra länders historia medan vår egen tystades ner. Om en lärare eller imam talade om Palestina riskerade de arrestering eller att förlora sitt arbete. Men historien levde vidare i hemmen. Föräldrar berättade för sina barn. Mor- och farföräldrar berättade om byarna de fördrivits från. Moskéerna och familjerna blev platser där minnet skyddades.

En person berättade: “Jag minns när min farfar tog med mig till vår ursprungsstad Hamame och visade mig vårt land. Nu berättar jag om Hamame för mina egna barn, trots att de aldrig själva har sett Palestina.” Det är så Palestina överlever: från hjärta till hjärta, generation till generation.

Livet i exil

Många som lämnade Gaza trodde aldrig att de skulle vara borta länge. De trodde att de skulle återvända efter några år. Men exilen blev permanent. Att lämna Gaza betydde att lämna allt bakom sig: familjen, huset, barndomen, gatorna, minnena. Nästan ingen lämnar frivilligt. Familjer skickar ofta iväg någon för att den personen ska kunna hjälpa resten ekonomiskt. Många säger: “Om vi hade haft samma möjligheter som andra människor i världen hade vi aldrig lämnat vårt land.” Och även när kroppen lämnar Gaza stannar själen kvar där. Många beskriver att de lever i två världar samtidigt. De går till jobbet, studerar och lever sina liv här, men tankarna är konstant hos familjen hemma.

Efter kriget 2023 förändrades allt ännu mer. Människor såg sina barndomsgator förvandlas till ruiner genom en telefonskärm. Husen som byggts av deras föräldrar och farföräldrar försvann på några sekunder. En person beskrev det så här: “Det känns som att man dör inombords när man ser sitt liv försvinna genom en skärm.” Och kanske är det svåraste med exilen känslan av maktlöshet. Att vara långt borta medan ens familj lider. Att inte kunna skydda dem. Att inte kunna återvända. Att inte ens kunna ta farväl. En person berättade: “När min pappa dog kunde jag inte ens resa tillbaka för att hålla hans hand innan han gick bort.” Exilen blir till slut en mur högre än alla fysiska murar.

Men trots allt lever berättelserna kvar. Precis som föräldrarna berättade om Palestina för sina barn fortsätter dagens generation att göra samma sak. För Palestina lever inte bara i marken. Det lever i minnet. I berättelserna. I människorna.

HÄR VAR VÅRT HUS

När människor ser bilder på bombade hus tänker många bara på byggnader. Men för oss var huset ett helt liv. Min farfar hade ett vanligt jobb med en väldigt låg lön, en lön som knappt räckte för att försörja familjen. Ockupationen höll människor fattiga. Lönerna var små, möjligheterna få. Folk skulle vara så upptagna med att överleva att de inte längre orkade drömma. Och kanske är det därför det gör extra ont. För vårt hus byggdes inte på några månader. Det byggdes under årtionden av uppoffringar.

Min farfar började bygga huset 1977. Efter att vår familj förlorat sitt tidigare hem under Nakba betydde det här huset allt för honom. Det var inte bara cement och sten, det var ett försök att bygga trygghet igen. Han började från nästan ingenting. Sakta byggde han upp huset med sina egna händer. Sten för sten. Vägg för vägg. I början var taket bara betong. Fönstren täcktes med plast. Men trots enkelheten var han lycklig. För första gången sedan fördrivningen kände han att familjen började bygga ett hem igen. Min farmor hade några få guldsmycken från sitt bröllop. Men hon gav sin armring till min farfar och bad honom sälja den så att de kunde fortsätta bygga huset. Och min farfar började arbeta ännu mer. Han tog extra jobb vid sidan av sitt första arbete. Han bar hela familjens framtid på sina axlar. Alla barnen var fortfarande små, så han kämpade ensam i början.

Sedan började barnen växa upp. Min faster fick sitt första jobb när hon var sjutton år gammal och gav hela sin lön till sin pappa för att hjälpa honom bygga huset. En efter en började alla barnen arbeta. De använde sina sommarlov för att samla pengar istället för att vila och leka som andra barn. Många reste till ockuperade områden för att arbeta under hårda förhållanden. Alla kämpade för samma dröm: att bygga familjens hus. Och sakta började huset växa.

När den första våningen äntligen stod klar kändes det som att livet förändrades. För första gången bar inte min farfar bördan ensam längre. Glädjen över att färdigställa bara ett enda rum var enorm. Ett rum betydde trygghet. Ett steg närmare drömmen. När min farbror skulle gifta sig fick han ett eget rum. Resten av syskonen sov tillsammans i ett annat rum medan min farmor och farfar ibland sov i vardagsrummet eller ute på balkongen. Men ingen klagade. För trots trångboddheten fanns det kärlek i huset. Alla hjälptes åt. Alla delade på livet tillsammans.

Och steg för steg fortsatte huset växa. När min farfars bror flyttade fick familjen överta hans del av huset. Därefter började varje son bygga sin egen våning ovanpå huset. Mina farbröder renoverade väggar, målade, byggde om och lade ner all sin tid och kärlek på platsen. Hela huset byggdes av familjens händer. Varje sten bär på en historia. I det huset föddes barn. Där växte generationer upp. Där gifte sig söner och döttrar. Där föddes barnbarn. Hela vår familjs historia levde mellan de väggarna

Och sedan kom den 21 oktober 2023. En bomb föll. På några sekunder försvann det som tagit nästan femtio år att bygga upp. Allt blev grått damm, sönderslagen betong och tystnad. Min kusin låg fast under rasmassorna i åtta timmar. Det som en gång varit ett hem fylldes av krossade väggar, trasiga möbler, splittrade fotografier och rester av människors liv. Rum som en gång varit fyllda av skratt gick inte längre att känna igen. Och det kanske svåraste att förstå är hur snabbt ett helt liv kan förvandlas till ruiner. Femtio års arbete. Femtio års drömmar. På några sekunder.

Men trots allt lämnar människor fortfarande inte marken. De sätter upp tält ovanpå ruinerna. De stannar kvar bredvid det som en gång var deras hem. För huset är mer än byggnaden. Det är minnena. Barndomen. Familjen. Kärleken. Historien. Och precis som våra farföräldrar höll fast vid nycklarna och dokumenten från vårt land i Hamame när de fördrevs under Nakba, håller vi fortfarande fast vid dem idag. När familjen tvingades lämna huset var det viktigaste de tog med sig pappren som bevisar vårt hus och vårt land. För rätten att återvända lever fortfarande i våra hjärtan. Vi glömmer aldrig våra rötter. Och precis som huset byggdes upp en gång kommer människor försöka bygga upp det igen. För palestinier har lärt sig att även när allt rasar måste man fortsätta resa sig.

Historier från marken

Hanaa, en 40-årig kvinna från Gaza City, berättade om hur hennes 17-årige son, Ahmad, som hade celiaki, dog av undernäring på grund av brist på tillräcklig mat och sjukvård. Före kriget levde han ett stabilt liv. Familjen hade tillgång till specialmat, vitaminer och sjukvård, och hans hälsa fungerade bra. När kriget började tvingades familjen fly flera gånger. Efter att gränserna stängdes och blockaden förvärrades blev det nästan omöjligt att få tag på rätt mat eller medicinsk hjälp. Familjen överlevde mest på linser och konserver. Ahmad kunde inte längre få den näring hans kropp behövde.

Hans mamma berättar hur hon såg honom försvinna framför sina ögon. Hans kropp svullnade av undernäring. Hans hår föll av. Han blev så svag att han inte längre kunde gå. Hon tog honom från sjukhus till sjukhus och bad läkarna om hjälp, men de hade varken medicin, behandling eller lediga sängar. Till slut förlorade Ahmad medvetandet och fördes till sjukhus. Under natten vaknade han kort och sa till sin pappa att han hade ont. Några timmar senare dog han. Hans mamma sa efteråt: “Min son dog inte bara av sjukdom. Han dog av svält, blockad och bristen på vård.” Och kanske är det mest smärtsamma i hennes ord när hon berättar att Ahmad många kvällar gick och la sig hungrig och sa att till och med sömnen gjorde ont av hunger.

Muhammad är en fembarnsfar från Jabalya flyktingläger.

Före kriget levde han ett enkelt liv. Han arbetade som taxichaufför, försörjde sin familj och bodde tillsammans med sin fru, sina barn och sin mamma i ett litet tvåvåningshus. Han beskriver att de inte hade mycket, men att de var nöjda. Sedan började kriget. Den 3 december 2023 bombades deras hus. På några sekunder förvandlades hemmet till ruiner. Sexton släktingar som sökt skydd hos familjen dödades under rasmassorna. Deras kroppar kunde aldrig hämtas ut.

Muhammad överlevde tillsammans med resten av familjen, men när han tittade mot marken såg han sina två barn, Hassan och Rima, ligga och skrika med svårt skadade ben. Han berättar: “Jag föll till marken. Mina barn hade inte ens hunnit leva sina liv ännu.” Familjen tog barnen till sjukhus, men sjukhusen var överfulla, utan elektricitet, medicin eller utrustning. Barnen låg blödande i korridorer medan läkarna försökte hjälpa människor med nästan ingenting. Sedan började en lång period av flykt. Familjen fördrevs från plats till plats, skolor, moskéer, tält. De levde månader utan ordentlig mat, rent vatten eller vård. Barnens sår infekterades och blev värre.

Vid ett tillfälle tvingades Muhammad lämna sina skadade barn och sin fru bakom sig under en evakuering eftersom han inte kunde bära alla samtidigt. Han säger: “Jag visste inte om jag någonsin skulle få se dem igen.” Senare återförenades familjen igen, men våldet fortsatte. Under ännu en flykt träffades dottern Rima av en drönarmissil och förlorade fingrar på handen.

Idag behöver både Hassan och Rima akut vård utanför Gaza, men blockaden gör det nästan omöjligt. Och kanske är det mest smärtsamma i hans berättelse att han gång på gång återkommer till samma känsla: Inte bara rädsla. Inte bara sorg. Utan känslan av att som pappa inte kunna skydda sina barn.