Kultur som överlevnad, språk, konst, musik och minne

Palestinsk kultur som ett levande arkiv

När vi kliver in i den palestinska kulturen, kliver vi inte bara in i ett rum av vackra sånger, doftande recept eller vackra tyger utan vi kliver in i ett levande arkiv. Att prata om palestinsk kultur är att prata om överlevnad, för under ytan av den vackra estetiken och de gamla traditionerna bankar ett hjärta av rent motstånd. I Palestina är kulturen inte något som man har i ett museum utan det är något vi bär på oss, vi andas den, vi äter den och har sen med oss vart vi än går.

Palestinska rötter sträcker sig tusentals år bakåt, djupt ner i den levantinska jorden. Den är en sammanflätad väv av kanaaniternas styrka, bysantinsk glans och en unik harmoni mellan kristna och muslimska traditioner som levt sida vid sida i århundraden. I Palestina har själva utövandet av vardagskulturen fått en enorm tyngd, för att varje stygn som sys och varje frö som sätts i jorden är en markering av att vi vägrar låta oss utplånas.

På grund av vår historia blir varje penseldrag och varje kryddblandning en politisk handling. Att sprida och utöva vår kultur är att säga: 'Vi finns, vi minns, och vi vägrar raderas. När marken tas ifrån oss, blir kulturen vårt hemland. När vår historia förnekas, blir våra broderier våra identitetshandlingar. I denna föreläsning ska vi prata om hur konst, mat och symbolik har förvandlats till ett av palestiniernas mest kraftfulla verktyg för att påverka världen och bevara vår existens mot alla odds.

Kultur som motstånd

För att förstå palestinsk kultur måste vi förstå ett specifikt arabiskt ord: Sumud. Sumud översätts oftast till 'ståndaktighet' eller 'uthållighet'. Inom den palestinska kontexten finns det ett aktivt motstånd, men Sumud representerar det statiska motståndet.

Det handlar om kraften i att bara stanna kvar. Att fortsätta andas, att fortsätta leva på alla sätt, att baka sitt bröd, odla på sin mark, sjunga sina visor, föra sina ord vidare och att vägra låta sig suddas ut. I en verklighet där ens blotta existens är hotad, blir det att existera ett rent motstånd i sig. “Existence is resistance”. Varför är detta så avgörande? För att den palestinska kulturen är under ett konstant hot av det som historiker ibland kallar för Memoricide: mordet på ett minne. Ett systematiskt försök att radera folkets historia för att kunna hävda att de aldrig fanns.

Under Al-Nakba 1948, raderades över 400 palestinska byar, familjer fördrevs, förintades, husen förstördes, namn på kartan byttes ut. Allt för att sudda minsta bevis och minne på att det en gång varit Palestina. Medan människor förlorade allt, medan de fördrevs, så blev det som var kvar kulturen, utspridda och påverkade men bevarade. När byarna försvann blev kvinnornas broderier, de traditionella sångerna och minnet av hur olivträden doftade de enda kartorna som fanns kvar. Kulturen blev beviset på att “vi var här, vi är här, och vi har en historia”. Därför är palestinsk kultur inte något som bara tillhör historieböckerna eller museum, utan det har en mycket viktigare innebörd för att palestinier konstant krävs bevisa att dom finns och rätten till liv och till sitt land. Palestinier är ett folk som vägrar låta sig raderas och ett folk som vägrar glömma vilka de är och vart de kommit från och med vår kultur och minne för vi traditionerna vidare som en del av ett aktivt motstånd.

Palestinska diasporan

Det uppskattas att över 14 miljoner palestinier lever idag och mer än hälften lever i diasporan (utanför det historiska Palestina). Många tror att diasporan bara finns i arabvärlden, men den finns världen över och den största palestinska gemenskapen utanför Mellanöstern finns faktiskt i Chile (närmare en halv miljon människor). De kallas "Palestinos" och har till och med ett eget framgångsrikt fotbollslag i högsta ligan, Club Deportivo Palestino, vars tröjor bär den palestinska flaggans färger. Diasporan handlar om att navigera intergenerationellt trauma (ett trauma som ärvs från föräldrar till barn), men samtidigt föra vidare Sumud. Man lär barnen att deras existens utomlands inte är en kapitulation, utan ett uppdrag att bära rösten vidare.

I palestinsk kultur pratar man mycket om Ghurba (känslan av exil, alienation och att vara främmande) och Haneen (en djup, nästan smärtsam nostalgi och längtan tillbaka). Dessa två ord genomsyrar all modern palestinsk litteratur och musik i diasporan. Under Al-Nakba (Katastrofen) år 1948 och Al-Naksa (Bakslaget) år 1967 fördrevs totalt över 1 miljon palestinier från sina hem. När Palestinier har fördrivits gång på gång har flyktinglägren blivit ett viktigt kulturellt arkiv. Trots fördrivning och fattigdom, bildas en stark gemenskap, platser där palestinsk dialekt, by specifika broderier och lokala recept bevarades renare än på många andra platser, just för att invånarna vägrade släppa taget om sin ursprungs identitet.

Innan modern teknik fanns Hakawatin, den traditionella sagoberättaren. I flyktinglägren (i Libanon, Jordanien, Syrien) tog far- och morföräldrar över denna roll. De ritade upp kartor i sanden och beskrev exakt var brunnarna, olivträden och grannarnas hus låg i de byar som förstördes 1948. Detta är anledningen till att en 15-åring i ett flyktingläger i Libanon idag kan rita en detaljerad karta över en palestinsk by som de aldrig satt sin fot i.

För en palestinier i diasporan är kulturen inte bara tradition utan det blir ett bevis på vår existens. När man nekas rätten till sin mark, blir språket, maten och berättelserna den enda platsen där man får vara hel. Att bära sin kultur vidare är en aktiv handling av motstånd mot den radering som pågått sedan 1948. Vi brukar säga att “de gamla dör, men de unga glömmer aldrig” diasporan är beviset på att minnet är starkare än avståndet.

Diasporan är inte bara en geografisk plats, det är ett psykologiskt tillstånd. När vi pratar om palestinier i diasporan, pratar vi om människor vars föräldrar eller farföräldrar låste dörren till sitt hus 1948, tog nyckeln i fickan och trodde att de skulle återvända några veckor senare när striderna lagt sig. Idag har de nycklarna gått i arv i tre, ibland fyra generationer. Det finns palestinska ungdomar i Chile, i Libanons flyktingläger och här i Sverige som aldrig någonsin har sett Palestina, men som ändå kan beskriva doften av citronträden på sin farfars gård. Det är diasporans kraft: att minnet överlever exilen. Man brukar säga att ockupationen kan ta marken, men den kan aldrig ockupera minnet.

För mig är diasporan inte bara historia, det är min egen familj och vår historia. Min morfar Salim fördrevs under Nakban från Nasaret, med hela sin familj och tvingades leva hela sitt liv som statslös. Min mamma föddes in i exilen och fick aldrig någonsin besöka Palestina. Familjen tvingades bygga upp sin tillvaro i diasporan i Libanon, tills inbördeskriget tvingade dem att fly ännu en gång. Det blev ännu en fördrivning. Den här gången hamnade de tillslut här i Sverige, där de tvingades navigera ett helt nytt liv i den svensk-palestinska diasporan, och där föddes jag som svensk, libanes, palestinier en delad identitet och kultur. Idag står jag här, barnbarn till en palestinier som aldrig ännu satt min fot i Palestina, ändå bär jag på en längtan hem som är starkare än något annat på denna jord. Jag bär på minnen av ett land och ett hem jag aldrig själv har upplevt för det är vad exilen gör med oss, den låter hemlängtan gå i arv från generation till generation.

Att leva i diasporan innebär ett liv i två världar

Att bevara och dela palestinsk kultur är i sig en handling av motstånd. Varje broderad tråd, varje planterat olivträd och varje sked za’atar blir en påminnelse om att Palestina lever, också utanför hemlandet. Idag lever fler palestinier i exil än i själva Palestina. Från Libanon och Jordanien till Chile, Sverige och otaliga andra länder har palestinier byggt nya liv, men alltid burit sitt ursprung med sig genom mat, musik, språk och berättelser.

Det är vardagen här och nu, men också ett ständigt liv i minnet. Berättelser om gator, byar, hem och träd som en gång lämnats bakom på flykt. Sorgen i att trots rätt enligt internationell lag fortfarande nekas återvända till sitt hemland. Generation efter generation växer upp med nycklar till hus de aldrig fått se, med minnen och kartor som förs vidare som ett löfte om återkomst och en kamp som aldrig ges upp.

Men diasporan är inte bara smärta, den är också en levande kraft, en röst för Palestina på den globala arenan och en viktig del av motståndet. Genom att vårda traditionerna och föra dem vidare till kommande generationer visar vi världen att Palestina inte kan utplånas.

Musiken:

Palestinsk musik har alltid varit nära kopplad till motstånd. Förr användes sånger för att mobilisera människor, uttrycka sorg, styrka och kamp under ockupation och fördrivning. Musiken blev ett sätt att göra motstånd när andra uttryck begränsades. Palestinsk kultur har länge byggt på muntligt berättande. Innan berättelser skrevs ner fördes de vidare genom poesi, folksånger och musik. En viktig del av detta är Zajal. Zajal är en traditionell form av improviserad poesi som framförs rytmiskt eller sjungande. På palestinska bröllop samlades – och samlas fortfarande – människor i ring där poeter improviserar verser om kärlek, hemlandet, historia och stolthet. Det var mer än bara underhållning. Det blev ett sätt att bevara berättelser och stärka den kollektiva identiteten.

När hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem blev musiken ett sätt att uttrycka sorg, ilska och motstånd. Sångerna började handla om exil, frihet och återvändande. Musiken blev ett motstånd i sig. När människor inte kunde bära sitt land med sig, bar de det genom orden och melodierna. Många äldre palestinska sånger var därför öppet revolutionära. De uttryckte kampvilja och vägran att ge upp sin identitet. Dessa sånger berättar om det som byggde upp den palestinska identiteten. De beskriver ett Palestina som levde genom vardagen – genom olivträden, städerna och familjerna.

Artister och sångare såsom Ibrahim Muhammad Abu Arab har hjälpt till att så frön av hopp, målat upp en värdig bild av palestiniern, förevigat martyrens minne och prisat fångens ståndaktighet. De har vägrat att kompromissa om rättigheter och principer.

Bandet Kofia, som var en svensk-palestinsk musikgrupp baserad i Göteborg, är mest känt för sina kampsånger, särskilt "Leve Palestina, krossa sionismen". Le Trio Joubran är en oud-trio som spelar traditionell palestinsk musik. Trion består av bröderna Samir, Wissam och Adnan Joubran, ursprungligen från Nasaret. Shadi Al Borini är en populär palestinsk arabisk artist och sångare, känd för sin dabke-musik med nationellt tema och samarbeten med Qasem Al Najjar. Mais Shalash föddes i Kuwait, inte i Palestina. Ändå har allt hon frammanar i sina legendariska sånger en koppling till Palestina, det förföljda landet, och Intifadan som utspelar sig där. När Mais var tolv år utbröt första intifadan och hon, precis som resten av det Palestinska folket ville göra motstånd, så hon valde musiken. Därför släppte Mais sitt album Sawt El Houriya, det vill säga frihetens röst, som representerar teman frihet och patriotism.

Drbake- handtrumma formad som en bägare. Ett forntida instrument. Trumman spelas vanligtvis liggande i knät under ena armen och spelas då med handflator och fingrar i olika rytmer. Brukar spelas i samlingar där en person slår på trumman och de andra sjunger traditionella låtar.
Mijwiz - traditionellt musikinstrument med ursprung i Levanten. Dess namn på arabiska betyder "dubbel", på grund av att det består av två korta bambupipor med rörspetsar ihopsatta, vilket gör mijwiz till ett träblåsinstrument med två pipor och ett rör. Man har säkert hört ordet i olika palestinska låtar såsom shaiel 3al mejwez osv.
Oud- stränginstrument som härstammar från Mesopotamien men som sedan spreds till Mellanöstern. Oud har en framträdande roll i traditionell arabisk musik och har även fått internationell popularitet som ett instrument som utstrålar både kulturell rikedom och musikalisk mångsidighet. Oud i sig är ett starkt instrument som utan låttexter lämnar ett avtryck i kulturen.

Ord som vapen

I poesin bevarar vi berättelsen, bär folkets röst och gör orden till en bro till frihet. Vi skriver för att vi älskar livet och för att vi vägrar låta orden dö. Vi skriver om jorden, om oliver, om minne. Om en väntande mamma, om ett barn som drömmer och om ett hemland som aldrig försvinner. 1964 skrev Darwish dikten Bitaqat Hawiya (översatt till "Identitetskort"). Den börjar med "Skriv upp, jag är arab". Den handlade om den förnedrande processen att behöva bevisa sin existens i sitt eget land inför en ockupationsmakt. Den spreds som en löpeld i arabvärlden. Innan internet fanns var poesin det snabbaste sättet att sprida information och moral. Dikter memorerades och reciterades i hemlighet.

Vi ska introducera er till några av Palestinas främsta poeter och skribenter:

Mahmoud Darwish

Darwish debuterade 1961. Han belönades med många priser och är översatt till 22 språk. Darwish författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988, men lämnade PLO 1993 på grund av Oslofördraget. I sina poetiska verk utforskade Darwish Palestina, han pratade om ångesten av berövande och exil. Han har beskrivits som inkarnerande och reflekterande av traditionen för den politiska poeten i islam, handlingens man vars handling är poesi.

Fadwa Tuqan

Var en palestinsk poet känd för sina representationer av motstånd mot israelisk ockupation i samtida arabisk poesi. Hon kallades den palestinska poesins moder. Fawda framhävde den paletsinska kvinnan i sin poesi. Dikten vi presenterade, Hamza, handlar om hur en kvinna pratar med Hamza, en helt ordinär man från en by och hur kvinna beskriver sin hopplöshet kring the palestinian cause, men hur Hamza säger till henne “My sister, our land has a throbbing heart, it doesn’t cease to beat, and it endures the unendurable. It keeps the secrets of hills and wombs. This land sprouting with spikes and palms is also the land that gives birth to a freedom-fighter. This land, my sister, is a woman”

Refaat Alarer

Han var författare, poet, professor och aktivist från Gazaremsan, och blev mördad tillsammans med flera familjemedlemmar i en bombing 6 december 2023. Alarer sa att hans författade var ett försök att ge ett vittnesbörd för kommande generationer.

Ghassan Kanafani

Var en palestinsk författare, journalist, aktivist. Under 1948 tvingades han och hans familj i exil. I många av sina berättelser skildrar han de komplexa dilemman som palestinier med olika bakgrund måste möta. Den 8 juli 1972, sprängdes han och hans systerdotter till döds av en bomb som placerats i deras bil.

Rötter i varje steg

Precis som musiken har dansen fått en viktig roll i att bevara den palestinska identiteten.

Dabke är en traditionell palestinsk folkdans som dansas i grupp, med stampande steg och sammankopplade händer, ofta vid bröllop och högtider. Som kulturellt motstånd uttrycker dansen gemenskap, identitet och motståndskraft, där kroppens rörelser blir ett sätt att bevara historia och trotsa förtryck. Visste ni att Dabke inte började som en dans? Historiskt byggde palestinska bönder (fellahin) hus av sten, med tak av lera och halm. För att packa taket tätt innan vintern samlades hela byn och stampade leran i en gemensam, rytmisk rörelse, ofta i takt till sång för att hålla energin uppe. Detta kallades Aouna (ömsesidig hjälp). När betong ersatte leran, övergick stampandet till en festdans. Idag är de tunga stegen i marken en manifestation av att vara rotad: "Vi står fast på denna jord".

Dehiya eller Al-dahiyya, härstammar från en sedvänja som användes förr i tiden, då ett begränsat antal män samlades på natten, omgav sig med spridda eldar och klappade högljutt i händerna medan de gjorde ljud som liknade lejonens rytande. Syftet var att skrämma sina fiender genom att lura dem att tro att de var en stor grupp.

Med tiden förvandlades den krigiska dahiyya till en dans åtföljd av recitation av rimmade dikter som framförs vid beduinska bröllop. Liksom alla konstformer har al-dahiyya påverkat och påverkas av tidens gång och generationernas följd. I vår tid utförs al-dahiyya ofta åtföljd av hög öronbedövande musik som gör det svårt att lyssna ordentligt. Den visar män i rader, ofta applåderande och mässande till poesi medan en artist dansar med ett svärd eller en pinne, vilket visar upp stamstolthet och arv.

Tatreez - ett sätt att bära historien vidare

Olika palestinska regioner var kända för sina broderier, och Ramallah- regionen var värd för Quakers' Friends School som specialiserade sig på att undervisa i detta hantverk. Betlehem (Beit Lahem) var känt som "det palestinska modets Paris" och för sina vackra broderitekniker. Jaffa, särskilt Beit Dajan utmärkte sig som ett betydande modecentrum och var särskilt känt för den ikoniska "Beit Dajan-klänningen". Större delarna av Palestina var välkända för invecklat hantverk vilket hade en stor ekonomisk betydelse i en blomstrande textilindustri. När vi tittar på ett palestinskt broderi, Tatreez, ser vi inte bara vackra mönster utan ett historiskt dokument. Innan 1948 kunde du titta på en kvinnas klänning (Thobe) och direkt veta vilken by hon kom ifrån, om hon var gift, ogift eller änka.

Men efter Nakban, när folket drevs in i flyktingläger, förändrades tatreez för alltid. När hundratusentals palestinier tvingades in i flyktingläger hamnade kvinnor från Jaffa, Haifa, Nasra, Akka och Ramle plötsligt sida vid sida. De hade förlorat allt, inklusive sina nålar, aidanät, tyger och dyra sidentrådar och de började dela trådar, mönster och tekniker med varandra. Jaffas apelsinblommor broderades bredvid number vid Hebrons tältmönster och ur katastrofen föddes en ny, enad palestinsk design. Resultatet blev en ny sorts Tatreez “flyktinglägerstilen” där byarnas specifika mönster smälte samman till en enda gemensam, enad palestinsk identitet. Under första och andra intifadan, när många män dödades, fängslades eller förlorade sina jobb, blev kvinnornas Tatreez ofta familjens enda inkomstkälla genom olika kvinno-kooperativ. Det gick från en hobby, ett vanligt hemmapyssel till överlevnadsekonomi. Under första intifadan, när flaggan förbjöds, broderade kvinnor in flaggans färger och kartan över Palestina i sina kläder för att kringgå förbudet.

Tatreez är ett av det starkaste visuella beviset på palestinsk historia. Att bära tatreez mönster i sina jackor, byxor, väskor, kuddar hemma är ännu ett sätt att hedra palestinsk kultur och visa att vi inte kan raderas. Att som palestinier i Palestina eller diasporan lära sig och använda sig av tatreez idag är ett sätt att hedra våra förfäder och ett av de starkaste formerna av motstånd och överlevnad.

Smaken av det palestinska hemmet

Palestinsk matkultur styrs helt av naturen och säsongerna. Att samla olika vilda örter är en enorm del av kulturen och dessa örter används färska, i matlagning, torkas, till te och mediciner.

Za’tar: har blivit en smak av det Palestinska hemmet och en symbol för kulturell kontinuitet. Denna kryddblandning av timjan, sesamfrön och sumak har i generationer varit en självklar del av palestinska hem och frukostbord. Za’atar står för tillhörighet, rötter och den dagliga kampen för att bevara kultur och tradition.
Att plocka vild za'atar (timjan/oregano-blandning) och Akkoub (en sorts tistel) och Khoubazze (Rundmalva) är gamla traditioner. Israel har infört lagar som förbjuder palestinier att plocka dessa vilda växter i naturen, med hänvisning till miljöskydd, vilket palestinier ser som ett direkt lagstiftande mot deras matkultur. Trots böter fortsätter äldre kvinnor att gå ut i bergen för att plocka.
Maramia: (Salvia) fått sitt namn från Maryam (Jungfru Maria) i lokal palestinsk folktro och är doften av ett palestinskt hem den används i te mot både sorg och magont.
Nana - mynta: Brukar användas i bl.a palestinskt te på sommaren.
Sumak: Hörnstenen i det palestinska köket, med en djupröd färg och en syrlig, citrusaktig smak som framställs av torkade, malda bär från det vilda Rhus coriaria-trädet. Den är en viktig del av traditionella rätter som Musakhan (kyckling med sumak och lök) och Fattoush-sallad, som ofta representerar kulturell identitet och arv.
Jaffa-apelsiner: Jaffa är kända för sina apelsiner, speciellt sorten Shamouti som var en specifik mutation som upptäcktes på 1800-talet för sitt tjocka skal som gjorde den perfekt för båtexport. På 1930-talet exporterade palestinska bönder över 30 miljoner lådor citrusfrukter till Europa. Detta krossar totalt den koloniala myten om att "araberna inte brukade jorden"
Dadlar: Jeriko (Ariha) är en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer. Majhool-dadlarna (Medjool) härifrån är resultatet av en bevattnings kultur som överlevt i årtusenden i världens lägst belägna stad.
Fikonträd: Trädet självt var fredens och minnets bevarare. Denna växt (Ficus carica) har odlats i tusentals år i Mellanöstern och är en av de allra första domesticerade grödorna i mänsklighetens historia. Trädet har genom tiderna varit en symbol för fred, välstånd och fruktbarhet i hela Medelhavsområdet.

Mat som överlever generationer

Palestinska maträtter har stor variation från kött, grönsaker, kyckling och fiskkulturen påminner oss om att Palestina är ett folk vid havet. Gazas mat är kryddstark, präglad av handel och havet har en stor betydelse då fiske är en av Gazas största källor till mat. Recepten och maten är palestiniernas levande arkiv där varje smak är en länk till den jord har brukats i årtusenden.

Falafel + hummus

Mjaddara: Mjaddara utgörs av ris och kokta linser tillsammans med lök. Rätten skapas av de enklaste råvarorna varje hushåll hade så lagade man en maträtt som skulle vara både mättande men också räcka för stora familjer. Utan kött var det en medeltida arabisk rätt som vanligtvis konsumerades av de fattiga. På grund av dess betydelse i kosten lyder ett talesätt i den östra arabiska världen: "En hungrig man skulle vara villig att sälja sin själ för en rätt mujaddara."

Maqluba Rätten innehåller kött, ris och grillade grönsaker som läggs i en gryta eller kastrull, som sedan vänds upp och ned vid servering, därav namnet maqluba, vilket från arabiskan kan översättas till "uppochned”. Rätten framhålls av Jerusalems befolkning som en lokal specialitet.

Sayyadia
Sayyadia är en rätt på karamelliserad lök, kryddat ris och stekt fisk. Maten i Gaza skiljer sig från Västbanken. Den är mycket starkare, full av dill, grön chili och spiskummin. Gazas kust är egentligen rik på fisk men under blockaden krympte ockupationsmakten den tillåtna fiskezonen ofta till bara cirka 5,5 km). Palestinska fiskare som åkte längre ut besköts. Fisk har alltid varit en huvudkälla för föda, men särskilt för Gazabefolkningen som levt under total blockad.

- I kuststäderna Jaffa, Akka och Haifa är sayyadiyeh en "favorit" och görs traditionellt genom att steka fisk som fångas under dagen och servera den bredvid ris.
- På Gazaremsan görs traditionell sayadiyya med havsabborre eller gitarrfisk, men vilken vit fisk som helst kan användas. Vissa versioner av palestinsk sayadieh görs till en "maqluba" genom att varva den med grönsaker och lök och sedan vända den upp och ner.

Maftool
Maftool är en typ av stor pärlcouscous som handrullas av krossat vete och fullkornsmjöl. Den serveras oftast med en en ärmande gryta med, kikärtor, pumpa och karamelliserad lök samt med kyckling eller kött. Det traditionella sättet att tillaga maftoul involverar flera steg, inklusive den arbetsintensiva uppgiften att handrulla kornen, som sedan ångkokas innan servering. Ordet maftoul kommer från det arabiska ordet "fa-ta-la", vilket betyder "att vrida" eller "att vända". Syftar på processen för hur maftoul tillverkas.

Msakhan
Rätt bestående av rostad kyckling bakad med lök, sumak, kryddpeppar, saffran och friterade pinjenötter serverad över taboonbröd. Musakhan, som har sitt ursprung i Tulkarm- och Jenin-området, anses ofta vara Palestinas nationalrätt. Rätten har fått sitt namn från palestinska bönders vana att värma upp gammalt tabunbröd för att få det att smaka bättre. Vissa säger att rätten skapades av misstag, där ingredienser som kyckling och bröd i gemensamma ugnar som grävdes ner i marken ofta placerades bredvid varandra för att tillagas samtidigt, och så småningom placerades de ovanpå varandra. Olika versioner av rätten har funnits i 150 år. Den 20 april 2010 tillagades den största musakhan rätten någonsin i Ramallah och den fördes in i Guinness rekordbok.

Kulturell symbolik

Olivkvist:
Liksom i många andra kulturer är olivkvisten en universell symbol för fred och hopp. Representerar Sumud och har blivit en symbol för fredligt motstånd och kamp för rättvisa

Frihetsduvan:
De palestinier som lidit och fortfarande lider av ockupationen, tortyren och arresteringarna, använder denna symbol för att förmedla betydelsen av fred, frihet och framtid. Duvan används ofta i koppling till de palestinska fångarna i ockupationens fängelser.

Handala:
Skaparen Naji al-Ali kom från byn Al-Shajara i Galileen (förstörd 1948). Handala skapades 1969, men det var 1973 (efter oktoberkriget) som Naji tecknade Handala med händerna knäppta bakom ryggen. Som en protest mot alla yttre politiska "lösningar" och fredsavtal som exkluderade palestiniernas rätt till sin mark. Handala är 10 år gammal, den ålder Naji al-Ali var när han tvingades fly 1948. Handala har vänt ryggen mot oss. Han vägrar visa sitt ansikte och han vägrar växa upp förrän han får återvända hem. Han står barfota i sina trasiga kläder. Ofta bär han en slangbella – stenarna mot stridsvagnarna. Han är det palestinska samvetet.

Röd triangeln:
Symbol som växt fram i samband med folkmordet som utbröts i Gaza 2023. Den röda triangeln har kopplats till Palestinas flagga, som har en liknande symbol. Den röda triangeln som syns i flaggan representerar den hashemitiska dynastins roll i det arabiska upproret och blodet från de som dödades i kampen för arabisk och palestinsk befrielse.

Nyckeln:
1948 stängde familjer sina dörrar och tog med sig nyckeln, övertygade om att de skulle vara tillbaka om några dagar. Idag är dessa dörrar borta, husen är jämnade med marken, men nycklarna går i arv. Nyckeln betyder Al-Awda, rätten att återvända. Den hålls hårt generation efter generation och säger att vi inte har glömt var vi bor, vart vi kommer ifrån och löftet att vi kommer att återvända. De representerar resolution 194 från FN:s generalförsamling (beslutad 1948), som slår fast palestinska flyktingars rätt att återvända. Nyckeln är en stark symbol för palestinier i Palestina och de i diasporan som har rätt till återvändo men i decennier vägras att få komma hem till sitt land.

Kaktusen (Sabr):
Kaktusplantor användes historiskt i Palestina som naturliga staket runt byar och åkrar. När israeliska styrkor förstörde de 400+ byarna under 1948, jämnade de stenhusen med marken, men kaktusarna överlevde. Idag kan man åka genom landskapet och se stora rektanglar av gamla kaktusar mitt ute i ingenstans – de fungerar som levande kartor, gravstenar som markerar exakt var en palestinsk by en gång låg. Ordet för kaktus på arabiska är Sabr, vilket bokstavligen betyder tålamod.

Vattenmelon:
År 1980, i Ramallah, stängde den israeliska militären ner ett konstgalleri. Konstnären Sliman Mansour och 2 till förbjöds att måla i Palestinska flaggans färger (rött, grönt, svart, vitt). Konstnären Isam Badr frågade: "Vad händer om jag målar en blomma i de färgerna?" Officeren svarade: "Den kommer att beslagtas. Till och med om du målar en vattenmelon kommer den att beslagtas."
Så föddes vattenmelonen som symbol för palestinskt motstånd. Det är en symbol för att besegra censur med kreativitet. Man kunde arresteras för att bära färgerna röd, svart, vit och grön så palestinier började måla av, bära och skära upp vattenmeloner. För inuti en vattenmelon finns flaggans alla färger och där har den starka betydelsen av vattenmelonen som symbol för motstånd växt fram.

Vallmo:
På våren täcks de palestinska kullarna av den djupröda vallmon. I poesi har den kommit att symbolisera blodet från martyrerna för sin starka röda färg men också envisa växtkraft. Vallmon blommar oavsett vad som händer. Vallmon nämns ofta som Palestinas nationalblomma och är en stark internationell symbol för Palestinas kamp och motståndskraft.

Kuffiyeh

Från början var kuffiyehn, palestinasjalen bara ett praktiskt plagg för bönder och beduiner för att skydda sig mot sol och sand. Men under den stora arabiska revolten mot det brittiska mandatet (1936–1939) använde de palestinska rebellerna (som oftast var bönder) kuffiyehn för att dölja sina ansikten. När britterna beordrade att alla med kuffiyeh skulle arresteras, bestämde hela den urbana palestinska befolkningen i städerna att också börja bära den. På så sätt kunde britterna inte skilja på rebeller och vanliga medborgare. Sedan dess är det symbolen för nationell enhet och en politisk symbol.

Fiskarnätet: Mönstret i mitten är fiskarnätet som knyter an till Medelhavet.
Linjerna: De tjocka linjerna representerar handelsvägarna och jordbruket som alltid korsat Palestina.
Olivbladen: De vågiga linjerna på sidorna är olivblad, seger, överlevnad och vår jordbrukskultur

Att bära kuffiyeh är idag en stark symbol för solidaritet och hjälper att inte tillåter Palestinas eller palestinier att raderas. Den svarta ringen som ibland bärs på huvudet för att hålla den på plats kallas Agal.

Hirbawi-fabriken är den sista kvarvarande kuffiyeh-fabriken i hela Palestina och ligger i Hebron. Att bära en äkta palestinsk kuffiyeh från Hebron är att stötta den sista tråden av en uråldrig textilindustri.

Olivträdet

I Palestina har man odlat oliver i över 5 000 år, vissa av de träd som fortfarande står kallas för ’Rumi’ och är så pass gamla att de dateras ända tillbaka till romartiden. När vi pratar om ’Al-Jadd’ (skörden), pratar vi om årets viktigaste tid. Det är inte bara hårt arbete utan även en tid av glädje, gemenskap där hela familjer från små barn till morföräldrar samlas och man skördar det som kallas för vårt 'flytande guld', den palestinska olivoljan. 93% av skörden blir olivolja som används i mat, medicin, hudvård och som välsignad olja i religiösa riter för både kristna och muslimer. Man använde trädets grenar som bränsle och till att skapa vackra föremål och restprodukterna blir tvål (Nablus). Över 100 000 familjer är beroende av skörden och olivträden täcker hälften av all odlad mark på Västbanken. Sedan 1967 har över en miljon olivträd förstörts av israeliska bosättare och militär. De bränner inte bara grenarna, de gräver upp träden med rötterna, de häller gift i jorden och de sågar stammarna.

Bosättarna vill förstöra alla bevis på att Palestina någonsin existerat. De bränner träden för att man vet att trädet är beviset på att palestinier hör hemma här. Det här kallas för ’Ecocide’ miljömässigt folkmord. Genom att förstöra träden försöker de ta bort böndernas möjlighet att försörja sina familjer och få dom att lämna marken genom att göra den helt obeboelig. Ofta sker dessa attacker under skördetid, under beskydd av Israelisk militär. Bönder blir misshandlade, beskjutna och ibland dödade när de försöker skydda sina träd. Här ser ni också grymheten i bosättarkolonialismen, de vill ha marken, men de hatar den och särskilt träden som bevisar att marken redan har en ägare. De bränner rötterna för att de är rädda för historien som rötterna bär på. Att äga ett tusenårigt träd är ett fysiskt bevis på förfädernas närvaro. Det krossar myten om "ett land utan folk" som sionisternas lögner är uppbyggt på och därför försöker de att förgöra alla bevis.

För en palestinier representerar olivträdet Sumud. Trädet växer långsamt, det tål torka, det kräver tålamod och det ger aldrig upp. Precis som det palestinska folket. De kan bränna våra träd, men de kan inte bränna en palestiniers kärlek till jorden. För varje träd de bränner, planterar vi två nya.

Kulturen idag

Raderingen sker på två fronter, å ena sidan bombar man våra städer, Å andra sidan stjäl man vår kultur och kallar den sin egen. När falafel, hummus och broderier marknadsförs som 'israeliska' är det inte ett oskyldigt utbyte utan det är cultural appropriation. Det är ett raderande av ursprunget och ursprungsbefolkningen. Man vill ha kulturen, men man vill inte ha palestinierna som skapade den. Appropriering handlar inte om att "vi kan väl dela recept". När staten Israel grundades 1948 behövde man snabbt skapa en "nationell identitet". Man tog fellahin (de palestinska böndernas) mat falafel gjord på lokala kikärtor, och hummus och marknadsförde det globalt som israeliskt. Problemet är raderingen: Man tar produkten av århundraden av palestinskt jordbruk, raderar bönderna som odlade den (och som sitter i flyktingläger), och döper om maten. Det är kolonisation av köket. på samma sätt som de tar vår mark, försriver folket försöker de att ta den pakestinska kulturen som sin egna för att kunna radera palestinier helt och hållet och all historia därtill.

Det som sker i Gaza nu är inte unikt i sin form, bara i sin skala. Historiskt har palestinska arkiv systematiskt förstörts. Exempelvis PLO:s stora forskningscenter i Beirut som plundrades 1982. I Gaza idag har FN larmat om att hundratals historiska platser, det centrala arkivet med 150 år gamla dokument, gamla moskéer, kyrkor som Saint Porphyrius, en av världens äldsta aktiva kyrkor och universitet raderats. Syftet med att bomba ett bibliotek är inte militärt, det är att radera folkets minne och framtid. Vi alla vet att det som pågår i Gaza är folkmord - genocide, och när vi pratade om olivträden pratade vi även om Ecoside.

När vi ser vad som händer i Gaza idag, folkmordet och raderandet av en hel stad, måste vi förstå att de inte bara bombar människor. Urbicide är när man mördar en stad. Memoricide är när man mördar dess minne. Genom att jämna universitet, kyrkor, moskéer och arkiv med marken är syftet tydligt: Att göra Gaza till en plats utan förflutet, så att det inte kan ha en framtid.

I Gaza finns en av Mellanösterns äldsta religiösa platser - Stora Omari-moskén. Först en antik kyrka, sedan en moské i över 1000 år. Sönderbombad. Centralarkivet i Gaza stad förstördes helt. Det innehöll hundratals historiska dokument, stadsplaner och ritningar som är över 150 år gamla. Samir Mansours bokhandel - Gazas största bokhandel. Förstörd i ett tidigare krig, återuppbyggt genom internationella donationer, och nu bombad igen.

Varför bombar man ett bibliotek? För att målet är Memoricide att utplåna ett folks minne. År 1948 tog de marken. Idag försöker de ta bevisen på att vi någonsin fanns där. När ett folk berövas sin politiska makt, sin mark och sina grundläggande mänskliga rättigheter, vad finns kvar? Kulturen. Kulturen är det enda ockupationsmakten inte kan sätta upp en mur kring. Den lever i hjärtat på varje palestinier, vare sig de befinner sig under bomber i Gaza, i ett flyktingläger i Libanon, eller här i det här rummet med oss. Att lära sig om palestinsk kultur idag är inte bara folkbildning utan det är en handling av solidaritet men också faktisk överlevnad mot en radering som pågått i över 78 år.

Men här är anledningen till varför de aldrig kommer att lyckas. Palestinsk kultur har aldrig grott starkare i världen än vad den gör just nu, den lever, den moderniseras, integreras och förs vidare över hela världen som vägrar glömma. Palestinas kultur är ockupationens största fiende. Kultur är det starkaste vapnet mot utplåning. Varje gång vi broderar Tatreez, varje gång vi trummar på darbukan, bär vår kuffiyeh och palestinska symboler så bedriver vi ett kulturellt motstånd. Det finns ett ordspråk, flitigt använt av vår rörelse: “De försökte begrava oss, men de visste inte att vi var frön.” Ett frö dör inte i mörkret under jorden utan det gror. Genom att dansa dabke, sy tatreez, laga msakhan och berätta vår historia, återskapar vi Palestina varje dag, var vi än är. Att gå till skolan genom vägspärrar, att skörda oliver trots hot, att laga sin maqluba i ett demolerat hus det är Sumud, och detta om något är överlevnad mot alla odds.

Det är därför vi också står här idag, för att prata om den palestinska kulturen är att hedra och göra allt vi kan för att bevara den.