Reflektioner från fullskaligt krig

Min väg till Gaza

Min väg till Gaza var i buss genom Israel. Jag satt och tittade ut genom fönstret när vi åkte på välasfalterad motorväg. Jag åkte genom rondeller, stannade vid röd ljus och såg busshållplatser där familjer stod och väntade på nästa buss. Jag såg en pojke med blött hår som gick hem från en idrottsträning snurrandes på en sportpåse. Allt var så normalt. En vardag som går att relatera till. Sen plötsligt befinner jag mig vid Kissufim övergången till Gaza och allt, verkligen allt är förändrat. Det jag där skådade kändes inte ens värdsligt, snarare som postapokalyptiskt. Det var total förstörelse, inte i form av utbombade hus eller förkolnade ruiner, utan i form av att det inte ens går att föreställa sig att det någonsin funnits byggnader där. Kargt sandlandskap med högar av cement där damm-moln virvlar upp i vinden. Ingen växtlighet, inga människor och ljudet av dova explosioner och rök från bomber i horisonten. Där och då insåg jag att jag var inte beredd. Trots all rapportering, trots alla nyheter hade jag inte insett omfattningen. Jag var på väg in i ett helvete.

En likgiltighet inför Yamen, en 9 årig pojke som träffades av en bomb tillsammans med sin bror och sin far. Brodern och pappan dog ganska momentant när de kom till oss och fick packas i liksäckar. Yamen hade svåra bukskador och togs direkt till operation. Han överlevde. Den enda överlevande kvar i familjen, där mamma och tre andra syskon dött i en attack 9 månader tidigare. En likgiltighet inför en av våra operationssköterskor på sjukhuset. En natt träffades hans tält av en explosion, han och hans tre barn dog på platsen. Hans fru, som var barnmorska, arbetade nattpass och klarade sig därmed. Också hon enda överlevande. Vi höll en tyst minut för vår kollega på morgonmötet dagen efter. Det konstanta drönarljudet förstörde tystnaden.

Matutdelningarna

Särskilt humanitär var alltså inte zonen. Något annat som i Gaza går under beteckningen humanitärt var de matutdelningar som arrangerades av Gaza Humanitarian Foundation. Ett samarbete mellan USA, Israel och privata aktörer. Vissa dagar utgjordes majoriteten av sjukhusets patienter av skottskador från matutdelningarna. Det fanns ett tydligt mönster här, vilket på ett sätt gjorde att vi kunde förbereda oss något. Vi visste, att strax efter att en matutdelning öppnat, så skulle det komma en rad skottskadade patienter. Vi kunde åtminstone mentalt förbereda oss. Dessutom kom de lite mer utspritt, inte alla på samma gång som efter en explosion. Som en lite mer utdragen masskadehändelse. Skottskadorna som dominerade var mot buk, thorax, hals och huvud. Mkt sällan mot extremiteter. De andra sjukhusen rapporterade samma skademönster.

Man kan tänka, att om det var så förutsägbart med skottlossning på matutdelningarna, varför i hela fridens namn gick folk då dit? En av mina patienter, Abo Salem, blev skottskadad vid en matutdelning och ådrog sig skador på tunntarm och en stor mjältblödning. Han hade blivit skjuten i buken i samma stund som han emottog matpaketet. Han nästan ursäkta sig till mig och sa att han inte borde gått dit, att han visste om riskerna det innebar, men att han inte såg att han hade ett val. Hans barn och barnbarn hungrade, han var tvungen att försöka.

Hungern var ständigt närvarande i Gaza, vi gick alla och drömde om diverse maträtter vi ville äta. Palestinierna är med rätta väldigt stolta över sin matkultur, maten är ju i vanliga fall fantastisk. Nu åt vi ris, helt utan kryddor. Många var dom som beskrev för mig exakt vad dom skulle bjuda mig på om jag kom tillbaka efter kriget, hur just deras mammas dawali var utsökt eller just deras fru hade en fantastisk sås till kycklingen. Dom var kulturellt amputerade. Kunde inte vara så generösa och matorienterade som deras kultur bjuder. Men värre, de kunde inte garantera sina barn ens ett mål mat per dag. Det skapade en desperation som fick människor som Abo Salem att utsätta sig för risken att dö. Tack gode gud överlevde just han, men utan matpaket.

En som inte överlevde var Haitham. En 19-årig pojke som gick till matutdelningen. Han träffades av skott i buken och de vapen som används är enormt destruerande. Kulorna exploderar när de möter på motstånd, i hans fall i tolvfingertarm och bukspottskörteln. Kirurgerna var förfärade och utan lösning. De packade buken med kompresser och sen började vi diskutera vilka möjligheter vi hade. Den operation som skulle krävas är enormt avancerad och utförs endast på några få specialistcentra i Sverige.  Efter att ha kontaktat Nasser sjukhuset och de andra fältsjukhusen i omgivningen, insåg vi att ingen hade kompetensen eller resurserna att rädda denna pojkes liv. Han togs från operation till min intermediärvårdsavdelning. Låg där svår kontaktbar, orolig och i smärtor. Hans bror satt vid hans sängkant, förtvivlad, över att han låtit sin bror gå till matudelningen. Han upprepade som ett mantra, att han, som är äldre borde ha gått, han borde vara den som nu låg för döden. Haitham dog  nåt dygn senare.

När sjukvården blir en måltavla

Humanitärt är uppenbarligen ett begrepp som många slänger sig med just nu. Ofta används det slarvigt eller till och med felaktigt. Humanitära principer om att ge hjälp utifrån behov, neutralitet, opartiskhet och oberoende har tidigare kännetecknat hjälporganisationer och gett dessa ett andrum att verka i. Det har varit en förutsättning för att få tillgång till en befolkning i krig och personalen har varit skyddad. Det röda korset har varit en sköld mot bomber, angrepp och våld.

Så är det inte längre. Tvärtom. På senare år har allt fler organisationer dolt sina röda kors i försök att förhindra attacker. Sjukvårdspersonal och sjukvårdsinrättningar har plötsligt blivit måltavlor. WHO samlar sedan 2014 in data om attacker mot sjukvård. Och deras statistik visar en både dyster och dramatisk ökande trend globalt. Sedan kriget i Gaza startade har över 3000 attacker registrerats med över 1000 dödade. Bakom den här statistiken döljer sig bombningar av sjukhus som helt sätts ur spel och som inte längre kan erbjuda vård till skadade, det döljer sig ambulanser och ambulansförare som begravts i massgravar, det döljer sig ett otaligt antal läkare och sjuksköterskor som arresterats och det döljer en förstörelse av ett tidigare fungerande sjukvårdssystem som nu inte kan fungera när det behövs som mest.

Nasser-sjukhuset

När jag i somras var i Gaza fanns det ett ordinarie sjukhus i södra Gaza som fortfarande var partiellt fungerande, Nasser medical center.  Nasser sjukhuset hade innan kriget 250 bäddar. I somras var över 700 patienter inlagda, få i sängar, många på madrasser golvet. De hade runt 2000 patienter dagligen på sin akutmottagning. Sjukhuset hade attackerats, i februari 2024. En missil förstörde en del av andra våningen, där brännskade- och dialysavdelningen låg. Sjukhusdirektören hölls fången i flera dagar på sitt kontor, 50 i personalen blev häktade, ingen åtalad. En av ortopederna jag jobbade med på fältsjukhuset, Dr Mahmoud, var en av de som arresterades. Han hölls fången i 9 månader. Han åtalades aldrig, oklart vilket brott han misstänktes för. Några av hans kollegor är fortsatt fängslade. När Mahmoud kom ut gick han direkt tillbaka till sjukhuset, steriltvättade sig och satte igång att operera.

Nasser sjukhuset var en förutsättning för sjukvården i regionen. Det var dit vi skickade alla i behov av neuro- eller thoraxkirurgi. Det var dit vi skickade alla i behov av intensivvård. Nasser sjukhuset var det enda med en åtminstone ibland en fungerande datortomografi. Allt de blod vi hade på fältsjukhuset kom från Nassers kylar. Efter att jag lämnade Gaza, den 25 e augusti, attackerades Nasser sjukhuset ånyo. Ytterligare en reduktion av en redan överbelastad sjukvård och ytterligare ett hårt slag mot en ständigt attackerad befolkning.

Många av de attacker som skett mot sjukvården har försvarats med att de riktat sig mot en specifik måltavla, en Hamasmedlem, en ”fiende”. Men, det är här attacker mot sjukvård får en av sina värsta konsekvenser. Konsekvensen att vi läkare inte längre kan verka enligt våra yrkesetiska regler. Rätten till vård är en mänsklig rättighet som inte kan förbrukas. Oavsett vem man är eller vad man gjort. Vi ska ge vård utifrån medicinska behov fullständigt likgiltiga inför vem vi har framför oss. Må det vara Moder Teresa eller Hitler. Om ett sjukhus riskerar attackeras om ”fel person” vårdas där, vad gör det med oss läkare? Vem vågar vårda en misstänkt terrorist om det ökar risken för en attack?

Gaza var uppdelat i mängder av zoner. Hela östra Gaza, där jag kom in, var röd zon, dvs förbjuden mark och människor har fördrivits till västra sidan, en remsa i remsan, längs med kusten, där alla nu trängts ihop. Även på den västra sidan fanns zoner som har evakueringsorder över sig. Där var risken att träffas av bomber eller bli beskjuten stor och du får i princip ”skylla dig själv”, IDF har ju utfärdat vistelseförbud. Det var dock enormt svårt att orientera sig, evakueringsorder ändrades ständigt och det var omöjligt att hålla sig uppdaterad. Befolkningen jagades från zon till zon med ständig rädsla att befinna sig på fel ställe.

Nasser sjukhuset var av och till placerat i evakueringszon under min vistelse där. Det påverkade vår möjlighet att skicka ambulanser dit. IDF sa att ambulanser fick passera men det krävdes att vi rapporterade vår lokalisation och inväntade tillstånd innan vi kunde passera. Ett tillstånd som många gånger dröjde. Transporter och därmed vård fördröjdes avsevärt, i vissa fall med fruktansvärda medicinska konsekvenser.

Malnutrition och omöjlig vård

Jag vårdade inte patienter specifikt för undernäring, det är inte min specialitet. Men på barnavdelningen på fältsjukhuset fick barn vård just för den diagnosen. Jag såg dom ibland på kvällsronderna. Små, utmärglade kroppar där varje revben syns och där de stora mörka ögonen är insjukna som i gropar. Några av dom helt passiva och svåra att få ögonkontakt med men efter några dagar förändrades blicken, något väcktes i deras ögon och man kunde till och med få ett leende.

De patienter jag vårdade, de krigsskadade, var också utmärglade och det påverkade vården. De var så otroligt mycket mer känsliga för infektioner och deras sår läkte inte. Den allmänna och utbredda malnutritionen påverkade vår vård. Men vi kunde inte adressera problemet. Vi hade inte näringslösningar, vi hade inte proteintillskott. Vi fick bara lägga om såren, tvätta bort den illaluktande sårvätskan, behandla med antibiotika och hoppas på det bästa. Födande kvinnor var undernärda och utan kraft att föda ut sina barn, många fick genomgå kejsarsnitt på endast den indikationen. Amningen försvårades av näringsbrist och de nyfödda ärver både moderns och omgivningens svält med stora risker för sjukdom och spädbarnsdöd.

En kväll när det för ovanlighetens skulle var lite lugnt pratade jag med en av mina kollegor, Mohamed, om hans framtidsdrömmar. Jag frågade, om han fick önska, må det vara orealistiskt, vad skulle han då önska? En enstatslösning, en tvåstatslösning? Att Israel upphör att existera? Jag önskar mig dajaj (kyckling) var hans enda svar.

De ortopediska skadorna dominerade i Gaza, och ofta var dessa extrema. Det är var inte bara öppna frakturer och förlust av muskler och hud som försvårar övertäckning av sår. Det var också ofta stora bensubstans förluster. Som en pojke där hela hälbenet var bortsprängt eller Hathem som saknade 15 cm av sitt lårben. Hur behandlar man sådana skador? Ja, med avancerad så kallad rekonstruktiv kirurgi, med operationer i många seanser, med upprepade vävnadsprover för att hitta bakterier och sen behandla dessa med korrekt antibiotika. Med god nutrition, uthållig sjukgymnastik och bästa hygieniska förhållanden. Såsom Ukrainska patienter behandlas nu på NKS i Stockholm. Men i Gaza under brinnande krig?

Hathem ville absolut inte amputeras. Hans högra ben var redan amputerat efter samma explosion. Man kan tydligen inte förkorta ett ben 15 cm, bl.a. för att det då kommer att hota kärlförsörjningen. Vi hade bencement, att fylla hålrummet med i väntan på definitiv kirurgi. Men hur länge kan man vänta? Hathem drabbades ständigt av infektioner. Varbölder som tömdes på litervis av var. Vi hade ingen aning vilken bakterie som växte, ingenstans i Gaza kunde man utföra bakterieodlingar. Han blev alltmer utmärglad pga ett ständigt tillstånd av nedbrytning. Han riskerade att dö för varje ny infektion som han drabbades av. Och vad väntande han på, eller vad väntade vi på? Sannolikt något helt orealistiskt, att kriget skulle ta slut och då massor av kompetens och diverse utrustning då strömmar in i landet. Om så ändå vore fallet, vilket det inte är, så är antalet patienter i behov av rekonstruktiv kirurgi i Gaza enormt. Även med maximal op-verksamhet skulle det ta åratal att beta av den kön. Amputation vore nog det bästa och den enda realistiska alternativet, men så svårt att acceptera, både för Hathem och för oss. I väntan på beslut tynade Hathem långsamt bort framför våra ögon.

Idag finns i Gaza, enligt WHO:s statistik över 18 000 patienter i behov av vård som ej kan tillgodoses i Gaza, och dessa patienter behöver evakueras. Det är inte ett lätt projekt. Dels måste patienten och anhöriga få tillstånd, från hälsoministeriet i Gaza och från IDF. Dels måste ett annat land vara beredda att ta emot och ge vården. Dels måste den evakuerade familjen acceptera risken att aldrig någonsin mer kunna återvända till sitt hem. Det finns ingen garanti för återvändande. Evakuering riskerar bli en del av fördrivningen som pågått sen 1948 och fortsatt pågår.

Sverige har fått förfrågan från WHO och EU om att ta emot evakuerade. Men vi har sagt nej. Region Stockholm liksom Karolinska sjukhuset har sagt sig ha både resurser, vilja och kompetens att ta emot skadade från Gaza men regeringen blockerar.

Resursbristen

Resursbristen under min tid i Gaza var enorm. Det har jag i och för sig varit med om tidigare, i andra krig jag jobbat. Men orsaken till resursbristen var här en annan. Det saknades inte pengar för att köpa in rätt utrustning eller de läkemedel som var nödvändiga. Det saknades inte organisationer som ville skänka och det fanns logistik för att leverera. Allt det vi behövde stod och väntade i lastbilar utanför gränsen. Men det kom inte in.

Det vi hade var alltså sånt som redan fanns i Gaza och det var ganska slumpartat. Vi hade till exempel massor av stomipåsar och även stödstrumpor medan vi saknande de läkemedel som används mest, adekvat smärtlindring, rätt antibiotika och vi saknade vanliga AA-batterier som krävs tex för laryngoskop som används när man intuberar patienter. En stor brist var salter/elektrolyter som man ger i dropp till patienter som p.g.a. operation inte kan dricka och som också krävs i stora mängder när man behandlar diabeteskoma. Vi lånade mellan fältsjukhusen och ibland fick jag 10 ampuller som räckte något dygn. WHO hade ett lager i Dar-el Balah och de fördelade ut läkemedel och sjukhusmaterial mellan fältsjukhusen och Nasser. Jag skulle få en större mängd ampuller från dom en tisdag.

Dagen innan bombades just det lagret och allt där inne gick upp i rök. Jag fick aldrig några ampuller.

Fortsatt idag är bristen på läkemedel och utrustning stor. Antalet leveranser försvåras av tillkrånglad byråkrati, minutiösa säkerhetskontroller och få vägar in i Gaza. IDF har också en så kallad duality-list. Det är en förteckning över varor som de anser kan fylla dual, dvs dubbla syften. Varor som enligt dom också kan användas av Hamas i dess krigsföring mot Israel. Jag har inte sett listan, men mycket av det vi saknade på sjukhuset sas vara på den listan, såsom AA-batterier, sladdar till UL-ljuds apparaten och vissa läkemedel. Jag träffade nyligen WHOs koordinatorn för medicinska insatser i Gaza, enligt honom var listan lika lång och obegriplig idag som under brinnande krig. Jag måste erkänna att det är väldigt jobbigt att inte ge god vård. Vi kunde utföra de första livräddande åtgärderna men vården därefter var allt annat än optimal. Vi hade morfin, med det höll på att ta slut och därför beslutade vi att använda morfinet på operation i samband med narkos. Det var en korrekt prioritering men konsekvensen blev att jag efter operation bara kunde smärtlindra med Alvedon och Voltaren. Inte alls tillräckligt. Patienterna vred sig i smärta efter öppen bukkirurgi eller efter en traumatisk amputation. Jag hade inga läkemedel att ge mot illamående utan fick bara torka upp kräket, badda patientens panna och tala lugnande. Vi hade inte lakan utan patienterna låg direkt på plastmadrasser och svettades.

Att känna sig otillräcklig skapar en etisk stress. Jag vet vad god vård är men jag kan inte utföra den. Denna stress delade jag i allra högsta grad med mina palestinska kollegor. De är också vana vid att ge en helt annan kvalitet på vården. Gaza hade innan kriget ett fungerande sjukvårdsystem som i många delar kan jämföras med vårat. Men de har bombats tillbaka till stenåldern, idag i Gaza finns endast hälften av de sjukhusbäddar som existerade innan kriget och endast 50% av de läkemedel som klassificeras som essentiella. Vi fortsatte ändå att ge denna dåliga vård, för vi tänkte att alternativet vore ingen vård alls, och det vore värre. Vi accepterade en enorm kvalitetssänkning eftersom vi fortsatt kunde rädda några liv. Men finns det en lägsta gräns som man inte kan passera? En gräns när man faktiskt ger så dålig vård att man riskerar göra mer skada än nytta?

På mitt fältsjukhus i Gaza krävde man att varje patient hade en anhörig med sig 24/7. Sjuksköterskorna gav mediciner, blandade dropp och tog vitalparametrar. Men all omvårdnad fick de anhöriga stå för. De anhöriga tömde urinflaskor, baddade patienterna med blöta handdukar, tömde kräkpåsar. De anhöriga fick instruktion från sjukgymnasten hur patienten skulle mobiliseras, de fick gå till lab med blodproven och de fick ta kort på röntgenbilderna med sina mobiler och sen visa upp på ronderna. I de manliga tälten tilläts endast män vilket innebar att männen stod for omvårdnaden. Och kanske jag har låga förväntningar på män men jävlar vad de omvårdade med bravur. De var så uppmärksamma, lyhörda och mjuka. Inte bara mot sina egna. Efter några dagar vårdade alla alla i tälten.

Det tog oss ett dygn att hitta någon anhörig till Yamen, den 9‑årige pojken som lämnats helt ensam. Till slut dök en kusin till hans pappa upp på sjukhuset. Han insisterade på att inte berätta för Yamen om pappans och broderns död. Han sa att det skulle krossa hans hjärta. Yamen låg i sjukhussängen, blek och somnolent, och skrek ”Abo, Abo” – pappa på arabiska. Förgäves. Vi försökte övertyga kusinen om vikten av att Yamen fick veta sanningen. Att tron på att vara övergiven av sin pappa kunde vara värre än verkligheten. Men kusinen stod emot. Efter tre dagar skrevs Yamen ut från sjukhuset. Han gick långsamt, framåtböjd av buksmärta. Jag fick ett diskret, snett leende – det enda jag sett sedan hans inläggning. Leendet fanns bara på läpparna, resten av ansiktet utstrålade sorg och förtvivlan. Vi hade kontaktat Unicefs specialgrupp för föräldralösa barn, som lovade att ringa familjen och erbjuda stöd. På ett sätt en lättnad att en sådan organisation finns. På ett annat sätt fruktansvärt att Yamen inte var ett undantag, utan bara ännu ett barn som lämnats helt ensamt.

Situationen var ständigt spänd med ett oavbrutet inflöde av nyss skadade. Naturligtvis var planerad kirurgi för icke akuta tillstånd utesluten i detta kaos, men vi behövde ändå genomföra viss icke-akut kirurgi: djup rengöring av sår, avancerade omläggningar, hudtransplantationer. Med endast en operationssal och ett konstant behov av akut livräddande kirurgi sköts denna subakuta vård gång på gång upp. Detta ledde till infektioner, förlängda vårdtider och en ansamling av patienter i sängarna.

I ett försök att undvika denna växande kö började vi utföra allt fler omläggningar ute på avdelningarna. Smärtsamma procedurer utan adekvat smärtlindring. Vi resonerade och vägde nytta mot risk, fördelar mot nackdelar. Vi bedömde att nyttan av att få ingreppet gjort i tid – att minska infektionsrisken och undvika upprepade fastetider hos redan undernärda patienter – översteg den smärta och stress vi utsatte patienten för. Och kanske kunde man rättfärdiga detta hos vuxna. Men hos barn? Barn som inte kunde förstå detta resonemang? Som riskerade att traumatiseras för livet? Där var det långt ifrån självklart, men frågan är om vi hade råd att ta hänsyn till det …

Krigets osynliga skador

Är det fel att vara ärlig? Jag har alltid varit övertygad om, och utbildad i, att läkarens plikt är att beskriva sanningen och ge prognosen så korrekt som möjligt. Detta även om det kan ta ifrån anhöriga och patienter det hopp de klamrar sig fast vid. Jag har alltid trott att man ska säga som det är – inte sockra, inte ge falskt hopp. Men i Gaza, efter att ha levererat ett fruktansvärt besked efter det andra, och i en kultur där läkare inte uttrycker sig lika direkt som i Sverige, började jag tvivla. Jag berättade för en förkrossad storebror att hans enda kvarvarande familjemedlem, en 15‑årig pojke, med största sannolikhet kommer att vara förlamad i båda benen för resten av livet. En explosion hade dödat deras mamma, pappa, faster och två bröder. Endast de två bröderna överlevde, och den yngre hade – utöver punktion av båda lungorna och blod i lungsäcken – även drabbats av en ryggmärgsskada i bröstryggen.

Uppenbarligen hade ingen gett tydlig information före mig – varken neurokirurgen som bedömde skadan, läkaren på akuten eller avdelningsläkaren. Och så kom jag, sanningssägaren, stormande in och konstaterade sakligt att sannolikheten för att brodern någonsin skulle kunna gå igen var minimal. Och återigen hade jag en man gråtande framför mina ögon. Och jag började tvivla på mig själv, på mitt förhållningssätt, på vår kultur och på det vi alltid lärt oss.

En medelålders man lades in på grund av kronisk infektion och ett oläkt sår efter en klämskada flera månader tidigare. Han hade skadats i en explosion och blivit begravd under betongen från sitt förstörda hus. Hans 12‑årige son följde med honom till sjukhuset och stannade för att sköta omvårdnaden. Sonen var så mogen, gav en tydlig och detaljerad sjukdomshistoria om faderns sår, tidigare behandlingar, feber, viktminskning osv. Pappan sa inte ett ord. Efter ronden frågade jag min kollega: varför pratar inte pappan? Har han haft en stroke och fått afasi? Nej, pappan slutade prata efter explosionen. Han var traumatiserad efter att ha legat fastklämd under betong i flera dagar innan han räddades. Sedan dess hade han inte yttrat ett ord. Hans 12‑åriga son tvingades akut mogna och ta över allt ansvar. Han gjorde det briljant. Men hans barndom avslutades abrupt och i förtid.

Vad gör det med ett samhälle där så många är traumatiserade, både psykiskt och fysiskt? Där andelen i befolkningen som är handikappade med amputerade armar och ben är enorm? Där alla sörjer familjemedlemmar som mördats? Hur ska en sådan befolkningen kunna bygga upp och återställa ett fungerande samhälle, även om de rent praktiska möjligheterna för återuppbyggnad skapas? Hur ska år av missad skolgång kunna tas igen? Krig har inte bara konsekvenser i nuet utan för lång tid framöver.

Att vittna om det man ser

Läkare utan gränser är en humanitär organisation. Vad betyder det? Ja, det betyder att man verkar enligt de humanitära principerna om behovsprövad hjälp till de med störst medicinskt behov, om att aldrig diskriminera, om neutralitet och om oberoende. Frågan är vad som menas med neutralitet? Och hur långt man kan gömma sig bakom det begreppet. Jag förstår begreppet som sådant att vi är neutrala i den bemärkelsen att vi ger vård till alla, civil eller stridande och oavsett vilken sida i en konflikt man tillhör. Jag förstår inte begreppet som att vi i Läkare utan gränser ska vara tysta. Bryter man mot neutraliteten om man försvarar mänskliga rättigheter, vittnar om brott mot dessa, hävdar solidaritet med de utsatta? Eller är det tvärtom partiskt att inte agera när man bevittnar brott och människor som systematiskt utsätts för all sköns vedervärdigheter?

Grunden till organisationens bildande var en reaktion mot de andra humanitära organisationernas tystnad under katastrofer då på 70-talet och läkare utan gränser skapades tillsammans med skyldigheten att vittna om det man ser – s.k. témoignage. Språk har betydelse här, liksom vilka ord vi använder. Attacker på civila maskeras ofta i termer som ” Komplex humanitär kris” eller ”Intern säkerhetsrisk”. Men ingen kallar våldtäkt för en ”komplex gynekologisk kris”. Våldtäkt är våldtäkt och massaker på civila är massaker på civila och skall benämnas just så.

Läkare utan gränsers mål är på sikt är reel förändring inte fortsatt behov av välgörenhet. Och för att uppnå detta måste man vittna. När jag arbetar i Gaza, Afghanistan eller Jemen som läkare så löser jag inte ursprungsproblemet - kriget. Kriget är ett politiskt problem och kan inte lösas med humanitära insatser eller humanitärt bistånd. Det dämpar endast konsekvenserna. Fred kräver en politisk lösning, av politiker. Jag kan vittna och förhoppningsvis påverka politiker.  Men politikerna måste ta sitt ansvar. Det bekymrar mig att politikers svar idag på alla dessa hemska politiska problem är ökat humanitärt bistånd. Det är inte att ta ansvar. När kriget rasar i Gaza ska våra politiker göra allt för att stoppa kriget, inte nöja sig med att öka det humanitära biståndet. När kriget rasar i Sudan ska inte svaret från Sverige vara ökat humanitärt bistånd samtidigt som man fortsätter vapenexporten till förenade arabemiraten, det land som pumpar in vapen i Sudankonfliken. Det är att ducka sitt politiska ansvar och det är att inte på riktigt vara intresserad av en lösning.

Men det kan också kosta att tala ut och vittna. Som ni säkert vet har Läkare utan gränser beskrivit det som sker i Gaza ett folkmord, inte bara i intervjuer i media utan också i annonskampanjer i tunnelbanan. Läkare utan gränser är nu en av ca 30 organisationer som ej tillåts fortsätta verka i Gaza. IDF har begärt att alla organisationer ska lämna listor på sina anställda. Läkare utan gränser har vägrat. Det gör att förnyat tillstånd ej givits. Det tycks inte vara en slump vilka organisationer som kastas ut och vilka som får fortsätta verka i Gaza. Misstankar har väckts om att de som förhållit sig ”neutrala”, dvs tysta får vara kvar. De högljudda får lämna. Men konsekvenserna betalar det palestinska folket i Gaza. Antalet sjukhusbäddar och andelen vård som nu reduceras är ett allvarligt slag mot befolkningens tillgång till sjukvård.

Och även om enstaka nya organisationer kommer in så är det tveksamt vad dessa kan göra. Många saknar helt erfarenhet av att jobba i området, och saknar också erfarenhet från att arbeta under pågående konflikt och våld. Flera organisationer har också anklagats för att ideologiskt befinna sig nära Israel, tex genom att ha donerat kängor till soldater på västbanken. Återigen, ett folk i kris skall få hjälp att lindra lindandet. Denna hjälp ges av humanitära organisationer utan politiska intressen och med garanti att alla får vård, oavsett vem du är och vilken sida i en konflikt du tillhör. Om så nu blir fallet känns oerhört osäkert.

Jag var där i fem veckor. Och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag längtade hem. Men det var också oerhört svårt att lämna. Mitt privilegium, att komma i 5 veckor och sen åka hem till laktosfri cappuccino och fred blev så oerhört uppenbart. Kvar där var mina palestinska kollegor som levt i detta i snart två år, som inte visste när och om kriget skulle ta slut, som aldrig kommer kunna lämna.

Motståndshandlingar

Hur orkar dom fortsätta komma till jobbet, trots hungern, trots alla som dött i deras familjer, trots det ständiga hotet om att själva dödas? Det är för mig obegripligt, men det inger samtidigt ett hopp. Människans motståndskraft. Att vi, eller åtminstone palestinierna, inte ger upp. Det blir som en motståndshandling att fortsätta leva. En sjuksköterska planerade till och med sitt bröllop, hon visade mig stolt bilder på sin fästman och beskrev vilken håruppsättning hon skulle ha. Varje natt föddes flera barn i vårt förlossningstält. Ofta hörde jag skriken från dessa nyfödda när jag gick ut från akutrummet efter en masskadehändelse där vi kanske lyckats rädda några få men där många andra dött. Liv hade slocknat men nya hade fötts.

Jag messade för ett tag sen med en sjuksköterska som jag jobbade nära i Gaza. Vi pratade om hennes situation, om allt som fortsatt saknades på sjukhuset, om den kommande vintern och svårigheten att då leva i tält. Hon avslutade med att skriva ”Märit just mention us and talk about us”. Ja, Umm Ferras, det är det jag försökt göra, i diverse sammanhang, sen jag kommit hem. Témoignage. Och jag hoppas att omvärlden har lyssnat och hört.

- Av respekt för patienternas integritet publiceras inga fotografier av de patienter som omnämns i denna text. Bilderna i inlägget kommer från Human Rights Watch, WHO, Läkare utan gränser, AFP, ICRC, The Guardian, Reuters och Al Mezan Center for Human Rights.